RESOR
Artikel av Lennart Lundwall publicerad 11 jan kl. 06.00:


Foto: flickr/Anna Tesar (BY CC 2.0)

Resesugen? Inte särskilt

För att vila oss från ansträngande cityliv hyr vi en liten bil och sätter kurs på blånande berg. Efter en kvart lossnar växelspaken och ligger död på durken.
- Har ni rest något nyligen, frugan och du? Ni är ju pensionärer med gott om tid och...

- Nja, gott om tid, rent matematiskt är det nog ni unga som har tid. Vår tid börjar rinna ut, sånt är livet och randig är kjolen...

Som svar på din fråga kan jag svara: Nej. Minnen från senaste charterveckan häromåret har inte bleknat. Att plötsligt vakna och se sig själv i slutet av en femtio meter lång kö framför incheckningen på Arlanda klockan kvart i tre en måndagsmorgon sätter outplånligt mörka spår i själen. Att trampa fram och tillbaka ett antal gånger genom säkerhetskontrollens nålsöga för en nyckelknippas skull. Att bli bestulen på sin sista miniflaska Desivon och en liten med handsprit...

Otålig väntan i fem timmar på ett försenat flyg tillsammans med hundratals frustrerade medresenärer vars förhoppningsfulla mungipor börjar sjunka mot axlarna. Sent omsider dags för ombordstigning med en krypande panikkänsla före steget från bryggan över till planet. Tänker:

- Hjälp, jag vänder och springer tillbaka, ut, bort, mot bussen hem... Det som hindrar tanken att bli handling är hustruns fasta grepp om armbågen. Och flygvärdinnans stränga blick manar fram en manligt kärv beslutsamhet. OK då, du grymma värld. Farväl och goodbaj. Let's rock.

Ytterligare fem timmar senare stiger vi ut i hettan på plattan vid terminalen på den där ön i det där landet som har flest turister i världen men ändå lånar mera pengar än dom nånsin orkar betala igen. Inga namn. Vår väska har som vanligt valt ett annat resmål än vi. Luttrade resenärer packar nödvändigheterna i handbagaget.

Utanför terminalen, i ett blåsvart moln av dieselrök väntar bussarna. Chaufförerna finns inne i molnet, kedjerökande. Alla ser ut att vara klonade ur en sorts ursprungsbusschaufför: samma mustasch, lätt skalliga, solkvit skjorta med uppkavlade ärmar. Alla ser turistskaran som störande moment i samvaron med övriga bussiga olycksbröder.

Några mil senare när vi svalt ner hjärtat ur halsgropen har vi tilldelats våra rum. Man kan citera Povel Ramel om hotellrummet: Detta är en utmärkt garderob. Åt en mikrob. Utan anspråk... Äntligen framme i paradiset.

Bad och sol i överflöd köper vi svenskar så gärna. På köpet får vi slarvigt hopkomna halvråa maträtter framkastade av överlägsna, fläckiga, orakade servitörer med dricks i blicken. Ett fotbollslag från Frövi som sover på stranden på dagarna men lever livet om nätterna, vägg i vägg. Eller skrålar på krogen på bottenvåningen ända tills solen går upp. Hela tiden antastas vi på gatan av svensktalande ungdomar som vill "bjuda" oss till visning och introduktion av ett nytt radhusområde för turisterna. Tänk att ha ett eget hus här i paradiset! Hemska tanke.

För att vila oss från ansträngande cityliv hyr vi en liten bil och sätter kurs på blånande berg. Efter en kvart lossnar växelspaken och ligger död på durken. Jag vänder och kör tillbaka på ettans växel. Guschelov händer inget mer med bilskrället och vi tackar vänligt men bestämt nej till en annan bil. Uthyraren prasslar belåtet med sina sedlar.

Utflykter med resebyrån ska man följa med på. Man lär sig mycket mera om medmänniskorna än om utflyktsmålet. En kedjerökande chaufför av standardtyp presenteras och han förväntar sig rundlig dricks vid avstigandet. Lunchen är reseledarnas lilla extraknäck. Men maten kan faktiskt råka vara utmärkt på de ställen hon valt i mindre städer och byar. Så varför klaga? Men hemfärden på kanten av kilometerdjupa avgrunder där chauffören stärkt av några glas rödvin sätter sporrarna i busskräket, det glömmer vi aldrig.

Veckan tar så småningom slut och så utspelas resans besvär i omvänd ordning. Klockan 02.00 hämtas vi i det som är kvar av bussen för transport till det som är kvar av flygplanet. I glåmigt morgonljus står vi på Arlanda - först i busskön ty väskan har rest till Oslo - och ser ändan på bussen avlägsna sig. Eftersom taxi till stan ibland kostar 4-5 tusen den här tiden på dygnet sätter vi oss på bänken och väntar på nästa buss.

Så nu har du fått svar på din fråga. Vi känner oss inte starka nog för en chartervecka i budgetklass. Och vad har vi i utlandet att göra? Alla utlänningarna är ju här.