Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt har skrivit en bok om sin relation till sin mamma. I en artikel i Aftonbladet, som jag bara läst ingressen till, säger hon att hon själv har varit en dålig mamma och att hon aldrig mer vill ha med sin egen mamma att göra. Mycket sorgligt, säger jag!
Jag tycker mig ha märkt att relationerna mellan barn och föräldrar i Sverige inte alltid är vad de borde vara. Jag hörde häromdagen om en son som hade sagt upp bekantskapen med sin pappa, för han tyckte att pappan hade varit en "dålig pappa". Sonen grundade det på att de hade ägnat sig för mycket åt utlandsresor när han växte upp, och inte fiske eller andra jordnära nöjen som barn behöver. Den här pappan var medlem i en känd musikgrupp på 70-talet och har nu drivit en dockteater i trettiofem år. Vad jag vet är han en snäll människa, varken missbrukare eller våldsam. Sonen är emellertid inte nöjd.
Jag har själv erfarenheter av relationsproblem, även på nära håll. Barn som helt enkelt tar avstånd från sina föräldrar, för att de inte "skött sig". Många barn, ungdomar och vuxna kan ju naturligtvis ha rätt i att deras föräldrar är hemska eller på annat sätt inte duger. Men i samma familj, även i Anna Wahlgrens fall, finns andra barn som ser saken i en annan dager. De kan tycka att deras mamma duger och att de har haft en dräglig barndom.
Det är ganska vanligt att det i samma familj kan finnas barn med olika uppfattningar om sina föräldrar. Vissa barn kan inte ha överseende med vad de tycker är brister hos mamma eller pappa, utan hänger sig fast hela livet vid vad de anser har hänt i familjen, och kan därmed få hela familjen i obalans. Häromdagen hörde jag ett yttrande från en ung familjemedlem: "Om hon ska fortsätta med sitt sätt, kommer ingen i familjen att prata med varandra i framtiden!" Detta från en ganska desperat tjej, med en vädjan om hjälp att lösa situationen - men ingen kunde hjälpa. Vi har också svårt att lägga oss i familjeproblem i det här landet och ofta heter det "det måste du lösa själv". Familjemedlemmar borde verkligen ställa upp mer för varandra!
Det finns även föräldrar nu för tiden, som är så rädda för sina barn att de inte vågar ta tag i saker eller lösa de problem som finns. Det kan ha med deras egen uppväxt och uppfostran att göra, eller att de kanske inte alltid ÄR de föräldrar som barnen önskar sig. Ovanligare nu för tiden är att föräldrar kritiserar sina barn. Av någon anledning tycker föräldrar av i dag att barnen alltid kommer först.
Hur många familjer kunde inte räddas om barnen kunde respektera sina föräldrar, även om föräldrarna inte alltid är hundraprocentiga i allt de gör? Självklart finns det många barn som lider under hemska förhållanden, men i en ordinär familj tror jag att alla skulle må bättre om man försökte förstå varandra, respektera varandra och lyssna på varandra.
Jag önskar också, att föräldrar skulle få en högre status här i landet. Att det vore naturligt att äldre människor inte skulle behöva vara rädda för sina barns omdömen, och bli handlingsförlamade och olyckliga för barnens skull.
Vi älskar våra barn, men problemet är att barnen inte alltid förstår det. Våra barn- och föräldrarelationer är värda att strida och kämpa för! Barn och vuxna blir gladare om man lyssnar på varandra, i stället för att strunta i varandra och utveckla relationer alldeles åt fel håll. Om barn fick lära sig att respektera sina föräldrars åsikter, skulle mycket vara vunnet. Barn är inte vuxna och har inte samma ansvar som vuxna har, därför borde det vara självklart för barnen att lyssna på och respektera sina föräldrar, tills de uppnår en ålder då de klarar sig själva.
Att säga några vänliga ord, ibland hålla inne med kritik och respektera varandra, skulle glädja många föräldrar och även barnen. I Sverige säger man att man inte behöver umgås även om man är en familj, utan man kan göra hur man vill. Men som förälder, om man är frisk, finns alltid barnen i hjärtat och det kan man inte ta bort. När barnen ger föräldrarna underkänt, drabbar det även dem själva tror jag, på det ena eller andra sättet. Därför skulle det underlätta med mer respekt mellan barn och föräldrar. Även i svåra fall kunde ett ord av kärlek från ett vuxet barn förflytta berg och få hela världen att blomstra! Hälsan skulle förbättras och blodtrycken sjunka!
Så var rädd om din mamma, Felicia! Med kärlek kommer man mycket längre än med hat.
Pia Isaksson, Konstnär, arbetar med barn och ungdom, intresserad av samhällsfrågor
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
