Statsminister Reinfeldt uttalar sig riktigt storslaget i julaftonens Svenska Dagbladet. Han säger sig gå "sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär".
Vad är då "folket"? Ser vi till alla som hade möjlighet att rösta i senaste valet så var det bara en femtedel som röstade på Reinfeldt och hans parti. Sedan dess har anhängarna blivit allt färre. Besvikelsen är stor.
I realiteten är det en krympande skara som "går sida vid sida" med Reinfeldt. Till "folket" hör definitivt inte de sjuka, arbetslösa och andra utsatta som drabbats i solar plexus av regeringen högersvingar.
Till anhängarna hör nog inte heller så många i den yngre generationen - även om Reinfeldt berättar att han har "hemliga" möten med utsatta ungdomar.
Det har blivit allt svårare även för unga att få en bostad. Skärpta kontrollsystem gör att även små betalningsanmärkningar innebär tummen ner. Kontrollfunktionerna har skärpts. Till detta kommer att marknadsanpassningen av hyrorna fortsätter.
Åt segregationen - i dess olika bemärkelser - görs ingenting och det bäddar för framtida samhällsproblem som blir betydligt värre än i dag. I de stora städerna brinner det i två skolar varje vecka.
Stadsråden firar jul med en pinsam meritlista efter ett drygt år vid makten. Till och med Alf Svensson är upprörd och varnar för att de styrande saknar medkänsla. Tyvärr verkar han ha alldeles rätt.
Men vad säger hans efterträdare Göran Hägglund om det? Hur länge ska kd-arna - som rimligen har en kristen grundsyn - acceptera sina roller som moderaternas knähundar i kampen mot de utsatta?
