Regnet har verkligen visat sitt ansikte och gjort det stört omöjligt att snickra på stugan, det som skulle vara sommar har snarare varit något höstlikt och en enda dag hann vi vara på stranden när solen väl var framme. Givetvis brände vi oss allihop men man får passa på när den tittar fram.
Jag kunde inte bara sitta och titta på detta regn utan ringde några samtal så att jag fick jobba de sista två veckorna dels på en generalagent för ett stort bilmärke och andra veckan på en tvålfabrik. I det första fallet lärde jag känna en man i 55-års åldern som växt upp i en liten ort utanför Malmö med mamman som hemmafru vilket var brukligt där och pappan som stins. Stins på den tiden innebar att man manuellt fällde ner bomarna när tåget kom - alltså för hand - och då alla kände stinsen i byn kände de även stinsens påg. Han berättade om en uppväxt som var något av det mest trygga jag någonsin hört, idag bor han i Malmö men ibland tar han sin cykel och sticker ut till byn där han växte upp, sätter sig på en bänk och dricker en öl, hälsar på gamla kamrater och sitter och pratar. Jag avundas verkligen hans möjlighet att få växa upp så otroligt tryggt och normalt, en människa som verkligen är tillfreds med hela sitt liv. Det enda hemska minnet han hade var när hans pappa kom hem efter jobbet en dag alldeles vit i ansiktet och berättade om en ung kílle som slängt sig framför tåget då hans flickvän varit otrogen, alla hade det inte lika tryggt ens i dena lilla by.
Den andra människan jag träffade på var en man i ungefär samma ålder. Han hade bildat familj med en kvinna han älskade och när deras dotter var två år gammal och det nybyggda huset nästan var inflyttningsklart dog mamman efter att ha legat i koma p g a diabetes. Han berättade en fantastisk historia om hur svärmor och han själv kämpat vidare och hur han idag hittat en ny kärlek och hans dotter har gett honom ett barnbarn, hur underbar en svärmor kunde vara och hur hon idag ligger på ett äldreboende delvis förlamad och ändå vid gott mod. Hon får påhälsning av sin svärson ofta och cirkeln sluts genom att den som en gång hjälpt så mycket får tillbaka i slutändan.
Människan är helt enkelt fantastisk, och att vara en, är verkligen spännande.
Nu blir det jobba av, om allt går som det ska får man väl säga. I sommar har jag lärt mig att man endast kan planera sin framtid, men aldrig vara säker på vad ödet vill.
Angus Liddell, 43 årig gift tvåbarnsfar med mycket livserfarenhet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
