POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Anne Skåner publicerad 17 mar 2009 kl. 07.40:

Rebell-Robban får inte fira sonens födelsedagar

Rebell-Robban är en känd profil i Stockholms musikvärld, som kämpar vidare för sin son. Nu är han förbjuden att fira högtidsdagar med sonen.
Maria Larsson (vice ordförande för Kristdemokraterna, reds anm) har tillsatt en utredning för att stärka barns rättigheter inom socialtjänsten. Ett förslag som diskuteras i Stockholms Stad är möjligheten att genomföra adoptioner mot föräldrarnas vilja, i s.k. särskilda fall. Detta är ett direkt hot mot Rebell-Robban och hans möjlighet att få hem sin son.

Som person i musikvärlden är Rebell-Robban ett unikum, han har aldrig använt droger, ingen regelrätt alkoholkonsument, inte kriminell. Mot bakgrund av att han som 16-åring slängdes ut av föräldrarna på grund olika uppfattningar om livsstil har han klarat sig mer än bra.

Han har med sin musik förgyllt en och annan helgnatt och kväll för t-resenärerna. Blivit utkastad av vakterna, för att någon stund senare stå på sin vanliga plats. Men Rebell-Robban är också pappa till en son på 7 år som socialmyndigheterna i Farsta omhändertagit på tveksamma grunder. Det här är historien om Robban och hans kamp för sin son. En kamp som han är beredd att föra till Europadomstolen.

Det började med en separation, där mamman inte orkade med den delade vårdnaden och Robban blev pappa på mer eller mindre heltid. Efter sex månader tvångsomhändertogs sonen av de sociala myndigheterna, då den delade vårdnaden inte fungerade.

Robban beslutade då att söka egen vårdnad men förlorade i Länsrätten. Efter Länsrättens dom, gick mamman med på att förhandla med socialtjänsten i Farsta och det slutade med en begäran om LVU (Lag om vård av unga).
"Jag har vare sig knarkat, druckit eller sysslat med kriminalitet och ändå ansågs jag olämplig. De gav fullständigt fan i att han har en pappa”, sa en besviken Robban.

Efter att sonen varit placerad på jourfosterhem, ordnade socialförvaltningen i Farsta ett permanent fosterhem, där det underförstått fanns löften om att barnet skulle få stanna kvar.
Rebell-Robban hade under den första tiden umgängesrätt vilket innebar att både träffa och ringa sonen, men familjehemmet ansåg att barnet for illa av kontakten med pappan som fick besökstiden beskuren till tre timmar, en gång i månaden. Även telefonkontakten bröts.
Robban ger sig inte och får då till slut träffa sonen på ett neutralt ställe var tredje vecka i två timmar tillsammans med en socialsekreterare.

Också denna besökstid dras tillbaks efter ett tag, eftersom Robban läst fel sagor för sonen, nämligen ”Bamse”, som handlar om hur den elaka trollkarlen Mefisto rövar bort oskyldiga barn och hur ledsna föräldrarna blir. Övervakaren vid besöket ansåg att det var att oroa barnet och all besökstid drogs in.

Nu har sonen varit placerad i fosterhemmet i 1,5 år. Robbans besökstid är tillbaks på en gång i månaden på neutral plats med bevakning. Vid de mötena får han inte säga att han älskar sin son eller att han självklart vill att sonen skall bo hos honom. Han får inte träffa honom under julhelger och tvingas lämna julklapparna långt efter att julen är över. För ett år sedan åkte fosterfamiljen till Thailand över julen, men någon tid för möte mellan son och far fanns inte utrymme för innan resan.

Robban berättar om mötena med sonen, och säger förtvivlat:
”Min son vet ju att jag är hans pappa och självklart undrar han varför han inte får bo med mig.
Jag vill ha min son och jag vill ha upprättelse. Och jag vill bli rentvådd från socialtjänstens grundlösa beskyllningar om att jag skulle vara en dålig pappa.”
Det dåliga pappaskapet bestod först i att lägenheten inte var tillräckligt möblerad och att Robban arbetade som artist. Dessutom ansåg myndigheterna att han inte skulle kunna tillgodo se barnets särskilda behov. Nu har Robban ett vanligt arbete, en möblerad lägenhet och möjligheter att tillgodose sonens behov, men inte heller detta räcker.

Jag följde med Robban en gång för något år sedan till mötet med sonen och fick då veta att jag inte fick fotografera eftersom det inte var en reportageresa. Efteråt kallades Robban till socialförvaltningen där man talade om att han inte fick ta med sig någon till mötena med sonen. Vid ett möte på förvaltningen tillsammans med avdelningens högsta chef lite senare fick Robban besked om att han skulle få träffa sonen varannan månad tills sonen fyllt 18 år. Detta kunde ändras om han valde att ha med sonens mamma vid mötena till en gång i månaden.

I dag är Robban tillbaks på ruta 1. Socialtjänsten å ena sidan och Robban och hans ombud på den andra.
"Vad är det för fel jag gör?” undrar Robban, ”vad kräver de av mig?”

Efter ett samtal med socialsekreterare Annika Holm, Farsta Socialförvaltning fick Rebell-Robban för någon dag sedan veta att han inte fick prata med sonen om sin eller hans födelsedagar, jul eller andra familjehelger. Detta då det gör sonen upprörd. Socialförvaltningen menar att detta är en del av restriktionerna i umgänget med sonen. Att Rebell-Robban pratat med sonen om sin födelsedag kommer också att läggas på minuskontot vid den utvärdering som görs i slutet av mars av det s.k. bevakade umgänget mellan far och son.

Det är möjligt att Robban inte svarar upp till vad socialförvaltningen i Farsta anser vara en pappa. Men vem bedömer hur en pappa skall vara och vilka kriterier gäller för att en pappa skall få ta hand om sitt barn? Jag har läst delar av socialförvaltningens utredningar och brev och till delar är de rent kränkande och så fyllda av subjektiva värderingar att de inte borde få kallas utredningar. Robban säger att han förstår att sonen behöver extra stöd och är villig att bidra till det liksom kontroller från förvaltningen, vad mer kan begäras?

Robban har under de år han stridit för sonen inte haft någon hjälp eller stöd från socialförvaltningen, i SOL-utredningen föreslås att både barn och föräldrar skall ha varsin socialsekreterare. Det är vackert, men vad händer som i det här fallet där alla som handlägger barnavårdsärenden har samma uppfattning, vilket stöd blir det då till föräldrarna?

Som barn ur den s.k. vanvårdsgruppen känner jag igen gamla tidens godtyckliga hantering av barnavårdsärenden, inte mycket har förändrats sedan 50-talet.

Ingen adoption av svenska barn skall få ske utom i extrema fall, utan föräldrars medverkan och barn skall alltid ha rätt till sitt ursprung och sin historia. Det är den här typen av händelser som bland annat medverkat till att 1010 personer idag står i kö för att berätta om vanvården i den svenska barnavårdslagen.

Jag läser förordet till Mikael Alonzos bok "Ge inte upp" där han skriver: “Jag försökte verkligen vara världens bästa pappa. Jag älskar dig. Alltid."

Detta är också vad Robban ger uttryck för, men som inte socialförvaltningen i Farsta accepterar.