I en förkrossad tid och som icke professionell kan det tyckas magstarkt att orka analysera och bevaka den debatteknik som våra medier utövat efter katastrofen i Norge. Efter chocken blev det ändå nedanstående rader:
Tyngdpunkten har som förväntats lagts på bevakningen av massakern och allt personligt lidande. Helt följdriktigt har därför attacken mot departementen och själva staten Norge kommit i andra hand.
Då det gäller mera omfattande analyser kring det samhälls-politiska tillstånd som gärningsmannen uppfattat sig i, antyds en medvetenhet som kan betecknas som i det närmaste substanslöst naiv.
Beskrivningen av Norge som en idyll är direkt missvisande då misstycke och rasism där är betydligt öppnare än i Sverige. Den kända deckarförfattaren Anne Holt har till och med uttalat sig om "att rasismen krupit in i offentliga organisationer".
Jag anser dessutom att medias inkallande av allsköns experter för att fylla ut sändningarna, tillsammans med antydningar om eventuellt dåliga insatser från lokala polismyndigheter, är överraskande panikartade.
Undertecknad har tagit del av några publika "analyssoffor" besuttna av proffstyckare som vill bidra med uppslag till skilda upphov till dåden i Oslo och på Utöya. Jag la särskilt märke till Lena Sundström, jämte en "expert" på TV4, då de spånade om huruvida inte Breiviks far kan vara medskyldig, enär han inte varit "närvarande" i tillräcklig omfattning.
I DN uppmäksammades särskilt experten på högerextremism, Anna-Lena Lodenius, med egna analyser. Trots expertandet kunde hon inte undgå gissningar för att vi skall förstå varför karln blev en galning. "Alla tankar kring hans motiv blir spekulationer. Men om vi nu trots allt vågar oss på några gissningar finns det några saker som man kan ta fasta på".
Därigenom täcker hon skickligt hans dispositioner, allt ifrån ensam man, asocialt beteende, politiskt svek till den ultimata psykopaten. För att fylla ut artikeln hämtas även liknande skåpmatsdiagnoser av föregångare till Anders Behring Breivik.
Ur denna "djuplodande" journalistiska kultur försöker kåristerna att hitta en gemensam nämnare hos missdådaren, plus den färg på nätverksstrukturen som påverkat ställningsstagandet för dådet. Måste man vänta tills den utländska pressen gjort en samlad rapportering för att få den objektiv, lex "bombmannen i Stockholm"?
Det som saknas i denna kolossala rapportering, är det politiska modet och journalistiska ansvaret för hur man på ett effektivt och odramatiskt sätt saluför huvudfrågan kring den utveckling som internationell migration skapar, och även dess dårar. ´ Symtomletandet hos Anders Behring Breivik, borde vara underordnat de farhågor som miljontals hukande nordbor oroas över. Hos denna politiskt "icke befintliga" stora grupp är givetvis oron differensierad. Men hos de som är extrema och har liknande strömningar som Breivik, är dessa i betydligt större antal än de få som exponerar sig, det är till och med vardagsmat enligt tidskriften Expo.
I stället för att kriminalisera alla med bara oron, bör man prioritera frågorna kring eventuellt dumpad arbetsmarknad, urholkning av det sociala välfärdssystemet, och en förlust av både inhemska och utländska nationella identiteter.
I media och i riksdag är frågor med slik substans undantagslöst frånvarande. Tystnaden från våra folkvalda har skapat ett klimat där meningsmotståndare överhuvudtaget inte vill kanalisera varandras åsikter.
Var finns lösningarna, det går ju inte längre att blunda för de politiska processer som skapar ett tillstånd i landet där vi inte längre har politiker som vill eller kan hantera problemen parlamentariskt?
Att fortsätta med en en politisk process som förpassar svaga inhemska individer i ett utanförskap, som dessutom genererar samhällsfarliga individer i en redan alltför otrygg miljö, var något jag inte trodde kommande politiker om, då jag la min första röst i valurnan 1964.
Varför funderar inte svenska folket över varför en så stor och dynamisk rörelse som migration inte är cyklisk i vårt land? Det är den i alla övriga I-länder.
Om Norden i stället styrts av realpolitiker och taket i parlamenten vore högre, kanske galningen i Oslo, i ett tidigt skede vågat framträda och på så vis offentliggjort både sig själv och egna åsikter i sin linda. Nu blev han den anonyma mörkerman, som utvecklade sitt korståg in i minsta detalj under tio år, för att verkställa det terrordåd som är det största i det moderna norra Europas historia.
Finns det inga andra ansvariga för att sonen förpassats i vansinnets utanförskap, än Anders pappa?
Leif E Ström, Consigliere för den obefintliga transparansen
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
