KULTUR & NÖJE
Artikel av Stefan Whilde publicerad 19 feb kl. 18.32:


Foto: flickr/Katarina Jardenberg (BY CC 2.0)

Ranelid och det offentliga rummet

Ranelid är en tävlingsmänniska och en vuxen man med barnasinnet i behåll, adrenalinstinn och naiv.
Björn Ranelid dansar pasodoble i TV4. Björn Ranelid predikar kärlek i Melodifestivalen, snyggt klädd och härligt solbränd efter en resa till Sydafrika. Björn Ranelid tilldelas priser för sina romaner. Björn Ranelid är en tävlingsmänniska och en vuxen man med barnasinnet i behåll, adrenalinstinn och befriande naiv.

Det är ju så att skönheten alltid varit satt på undantag i den svenska litteraturen (och kulturen). Historiskt sett har svensk litteratur präglats av lidande och misär, missförhållanden och orättvisor ända sedan Strindbergs tid. Vill man lyckas i kulturetablissemangets ögon bör man skriva om sådant. Man får inte lyfta fram passion och sensualism, framförallt inte på ett lekfullt eller bombastiskt sätt. Det är osvenskt och leder till avund och hån. Istället ska det vara eländigt och trångt och gärna vetenskapligt underbyggt i sann naturalistisk, eller i varje fall socialrealistisk anda.

Som läsare måste man söka sig till Peter Esterhazy, Peter Høeg, Assia Djebar, Arundhati Roy och Mario Vargas Llosa om man vill sätta färg på gråheten. Och det gör man ju gärna. Men vi har i varje fall Ranelid som serum mot de litterära reviren. Låt honom dansa. Låt honom predika, förföra, parafrasera (sig själv). Jag ser honom gärna i en tango. Det klär honom. Svensk litteratur behöver röra på höfterna och bli gladare, mer lidelsefull.

Jag har läst de flesta av hans romaner, i jobbet eller på fritiden. Några är fantastiska. "Synden", "Kärlekens innersta rum", "Bär ditt barn som den sista droppen vatten" för att nämna tre. Jag har bara träffat honom en gång. Kristianstadsbladet bad mig intervjua honom för nio, tio år sedan. Han bjöd in till sitt sommarställe på Österlen. Vi satt bakom huset och snackade litteratur. Han var väldigt trevlig och svarade engagerat på mina frågor under ett par timmars tid.

Han har leken kvar i sig och känslorna ligger utanpå. Det offentliga rummet mår inte dåligt av Ranelid, tvärtom. I en annars ganska stram och hämmad kultur, som den svenska ändå är, behövs lidelsen och de höga rösterna, temperamentet.