Det blev ett väldigt rabalder när Suzanne Brögger för trettio år sedan ville frälsa oss från kärleken. Sedan dess har det varit ganska tyst kring de frågor hon väckte. Hon ville kasta ut den parförbindelse som kärleken ses bada i - och med den även själva kärleken. Hon såg då ingen annan möjlighet att undgå parlivets förkvävande slutenhet än att ge upp alltsammans.
Jag tror att det finns alternativ till såväl kärlek bakom lås och bom som kärlekslöshet. Min paroll lyder: Fräls kärleken från ägande och internering.
Att samtala om detta är problematiskt. Jag ska ge ett exempel och väljer ett självupplevt.
När jag för ett tjugotal år sedan började studera sexologi skulle det vid ett tillfälle diskuteras i smågrupper - om "otrohet". Det slumpade sig så att i vår lilla krets av 7-8 diskussionsdeltagare, där jag var ende mannen, det blev jag som skulle komma att avsluta cirkeln. Jag fick således tid att tänka över hur jag skulle framlägga mina synpunkter. Inte behövde jag heller lyssna särskilt uppmärksamt eftersom de övriga uttryckte en enhetlig ståndpunkt: det totala fördömandet.
Jag såg mig alltså nödsakad att dämpa mitt utspel till ett minimum. Så när det blev min tur sade jag: "Jag vill givetvis inte tala å min hustrus vägnar. Jag nöjer mig med att berätta hur saken framstår för egen del. Och för att fatta mig kort vill jag säga att om hon, under de femton år vi nu levt tillsammans, endast hade haft erotiska upplevelser med mig och ingen annan, då skulle jag inte se det som något positivt."
Detta uppfattade jag som ett återhållsamt uttalande. Men effekten var enorm. Jag hade knappast kunnat utlösa en större fasa om jag satt mig ner och skitit på mattan. Hela samvaron kollapsade på sekunden och avbröts under oordnade former.
Om människor som föresatt sig att hantera sexrelationer på ett någorlunda professionellt sätt har så stora svårigheter att föra ett samtal på en vital punkt, hur svårt ska det då inte vara för andra att möta sina konflikter? Sexualitetens förekomst utanför parlivets gränser utgör den ömmaste av alla ömma punkter. Så öm att blotta omnämnandet skapar panik. Under de äkta, liksom under de oäkta, sängarna tickar en bomb. Som ska förmås att inte brisera genom återhållsam behärskning, löften, hotelser, smussel, spionage, lögner och kontroll - och så vidare, i all oändlighet.
Av de människor som lever i ett parförhållande är det få som öppet deklarerar att de har erotiska intressen "vid sidan av". Men hur ser verkligheten ut? Är avsteg från de allmänt deklarerade principerna en sällsynthet? Uppenbarligen inte. Och givetvis: de anspråk som ställs gentemot den person, vilken man så gärna ger fasta förhållningsregler, motsvaras sällan av liknande restriktioner i det egna handlandet.
I en enkätundersökning gjord 1996 tillstår 23 procent av de kvinnor och 38 procent av de män som svarat, att de under ett pågående förhållande haft en "parallell" sexuell kontakt. (Lewin, red, Sex i Sverige.) I vad mån uppgifter från en enkät återspeglar det verkliga beteendet är något om vilket man kan spekulera ganska fritt. Tydligt är dock att praktiken markant avviker från normen.
Men varifrån kommer denna superängsliga bevakning av den utkorade partnerns erotiska vandel?
Är det ett kvardröjande arv från svunna tider, då mannen såg kvinnan som ett av hemmets inventarier och dessutom bara visste av ett enda sätt att utöva kontroll över avkommans legitimitet? Och för kvinnans del: har hon på grundval av en allt starkare position i äktenskapet lagt sig till med ett motsvarande behov av att vara "den enda"? Ska vi alls söka förklaringar till "trohets"-kravet i sociala termer? Kanske det istället springer fram ur grundläggande behov som dessutom är gemensamma för båda könen. Så länge frågor av den här arten ställs principiellt och svepande blir varje svar - så länge det också håller sig på ett allmänt plan - rent nonsens. Diskussionen blir mer intressant om vi riktar uppmärksamheten mot våra egna faktiska omständigheter. Gör vi det hamnar vi strax i en intensiv brottning med reella problem. Våra egna mått och steg har skarpa konturer och blir till konkreta svar på alla diffusa frågor.
De verkligt meningsfulla frågorna lyder: "Har jag, när jag levt i ett parförhållande, känt lust till någon annan än min partner?" Och: "Har jag någon gång satt denna lust i verket?" Skulle "du-är-allt-för-mig-principen" vara en ofruktbar strategi, hur gör man då? Inrättar sig med bi-, reserv- eller lönnpartners?
Om man tror att det är möjligt att multiplicera den kontakt man har i parlivet åt fler håll, eller om man tror att det går att kompensera brister i förhållande till en ordinarie partner med erotiska upplevelser i "bredvid"-relationer, då har man alla förutsättningar att bli bedragen - av sig själv. Vilka andra möjligheter är vi kapabla att utveckla? Förmår vi inte upprätthålla mer än en sorts kärleksfull och erotisk samvaro: det ömsesidiga monopolet? Kan något annat praktiseras tillsammans med parlivet? Öppet?
Är varje tanke av den arten ett uttryck för en barnslig dröm om att både få lov att mumsa i sig kakan och ändå inte drabbas av att den tar slut?
Mitt råd är inte att du och din älskling ska söka nya sexuella kontakter. Men om så sker - något det finns viss sannolikhet för - ni då INTE ska 1. göra en hemlighet av det 2. låta det betyda att kärleken upphört 3. tolka situationen som ett bevis på bristande trofasthet.
Vågar du dig på att tala om detta får du möjlighet att upptäcka att varken du eller kärleken dör. Det finns två slag av erotiska äventyr. Det ena är tillfälliga förbindelser - det andra är en fördjupad erotisk förtrolighet i parförhållandet. Det senare är det mest äventyrliga.
(Tidigare publicerad på Aftonbladet Debatt)
Ulf Wideström, Sexolog
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
