 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Carl Olof Schlyter
publicerad 14 sep 2011 kl. 06.15:
Rättslig prövning av Astrid Lindgren-fallet skyddar vårdanställda
"Vi måste ju komma ihåg att läkare och andra anställa inom sjukvården tyvärr också bara är vanliga människor, människor, som ibland gör fel, precis som andra människor, utanför vårdsektorn."
Det är märkligt att fallet med flickan på Astrid Lindgrens sjukhus, i vars kropp man hittade mycket höga halter av läkemedlet Tiopental, är föremål för sådan debatt. Läkarkåren verkar extremt orolig för att fallet ska leda till att sjukvårdsanställda inte ska få ro att utföra sina arbetsuppgifter på vanligt sätt, eftersom de är rädda att något de gör kan komma att betraktas som olagligt.
Men vi måste ju komma ihåg att läkare och andra anställa inom sjukvården tyvärr också bara är vanliga människor, människor, som ibland gör fel, precis som andra människor, utanför vårdsektorn. Sättet att hantera det faktum att misstag kan vara så ödesdigra inom sjukvården är väl att etablera extra noggranna rutiner för hur man utför sina respektive arbetsuppgifter där.
Men det enda som behöver inträffa för att omkullkasta den säkerhet som noggranna rutiner medför, är ju att en anställd inom sjukvården fattar det dåliga beslutet att strunta in rutinerna, strunta i de etablerade förutbestämda reglerna för hur hennes eller hans arbete ska utföras och istället bestämma sig för att göra på ett annat sätt, och den risken måste ju rättsystemet omfatta.
Antag ett fall motsvarande det aktuella på Astrid Lindgrens Barnsjukhus: läget är hopplöst för ett föräldrapars barn, som befinner sig på sjukhuset. Alla är trötta och mycket ledsna. Tillsammans med föräldrarna fattar läkaren beslut - enligt regelboken - om att avsluta livsuppehållande åtgärder på barnet. Antag att en av föräldrarna, ändå är tröstlös och ber, utan att berätta det för sin partner, läkaren om att göra slut på lidandet för barnet. Antag att läkaren i ett ögonblick av "dumhet" bestämmer sig för att det rätta beslutet i det här fallet är att strunta i rutinerna och tillmötesgå föräldern. Antag att den andra föräldern fattar misstankar och kräver obduktion.
Ovan skulle väl kunna vara ett ganska sannolikt scenario och motsvarande kan man tänka sig i många andra situationer: med gamla personer i livets slutskede eller personer mitt i livet som har råkat ut för en allvarlig olycka.
Hur kan det väcka oro i sjukvårdskretsar att motsvarande situationer leder till rättslig prövning? Som jag förstår det är de vid obduktionen mycket höga funna halterna av Tiopental lika med avsevärt högre halter än vad som naturligt skulle kunna hittas i flickans kropp efter en regelmässig medicinering av bedövningsmedel. Dessutom finns ingen registrering i flickans journal om läkemedlet ifråga. Den rättsliga prövningen skyddar ju snarare sjukvårdspersonalen, genom att den leder till en utredning om hur medlet kan finnas i flickan i den mängd som hittades utan att det är journalfört. Alltså, någon har ju uppenbart gjort fel - vem är en annan sak.
Om det, i det här fallet, inte finns ett vittne som med säkerhet kan säga att läkaren givit barnet en spruta med Tiopental, och det föreligger en sannolikhet för, till exempel, att en av föräldrarna istället har gjort det, bör läkaren frias. I motsvarande desperata läge kan nog många föräldrar tänka sig att våga ge en spruta, trots total avsaknad av sjukvårdsutbildning.
|
