Jo, så länge jag minns har jag varit lite borta. Lite ute i dimman, eller kanske lost in the blåst som vissa säger. Har alltid fått höra: - Amen, Hilda skärp dig. Ta dig samman. Jag tror att hade man inte behövt ett läkarutlåtande för att kalla sig schizofren, så hade jag varit det. Solklart. Visst så är det många som pratar med sig själv, men jag är ju extrem.
Varje gång jag cyklar hem från skolan eller något annat så pratar jag. Jag har diskussioner med folk jag ogillar. Orden av mina fiender tänker jag medan mina egna ord är högjuda. Hör folket omkring mig inte vad jag säger, kan de säkert utläsa det på mina miner, uttrop eller hur ofta jag är nära att cykla av vägen av ilska. Jag bygger upp riktiga konversationer och blir riktigt eldig och arg. Men det blir värre.
När jag cyklar hem i onyktert tillstånd är det värst. Då pratar jag, fast på engelska. Jag cyklar i bäverfart, det vill säga sjukt snabbt, genom stad, pladdrande på engelska. Senaste gången, nu i helgen kunde det ha gått riktigt illa, jag cyklade stadens gågata fram, ivrigt diskuterande med min rektor. Jag ogillar min rektor starkt så jag var ganska arg. Klockan är 02.00 och jag möter plötsligt tre vänner vilka jag känner, fast det är inte mina närmaste. De trodde först jag snackade i hörsnäcka till mobilen, men när de förstod att så inte var fallet, blev det ganska svårt att förklara. Det hjälpte inte att vi alla fyra var onyktra. När jag kallar mig själv schizofren, blir min pappa arg. Han säger att det är tillstånd som är hemskt och folk lider hemskt mycket.
Men jag är inte den som skojar. Jag menar blodigt allvar. Idag hade jag en konversation med mina kuddar och jag blev ledsen när de inte svarade. Så någon slags diagnos borde jag ju få.
Hilda Lorentzon -Troell, Lycklig, Lite shizofren, snurrig & musikalisk
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
