POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Andreas Björsten publicerad 8 jan 2003 kl. 18.01:

Rätt av Säpo att registrera?

Ja, det tycker i alla fall de gamla 68-orna.
Säkerhetstjänstkommissionens rapport innehåller egentligen inga stora avslöjanden. Omfattningen av det svenska övervakningssamhället stod i huvudsak klar redan för den som hade läst Dennis Töllborgs böcker "Svartlistning" (1979) och "Under cover" (1991), om Säpos arbetsmetoder. Dennis Töllborg uppskattade 1979 att det fanns cirka 150 000 svenskar registrerade i Säpos centrala register. Nu nämns siffran "drygt 100 000" registrerade under 60-talet.
Dennis Töllborg gav i "Svartlistning" konkreta exempel på personer som hade hindrats i sina karriärer på grund av sina vänsteråsikter. Åsiktsregistrering var visserligen förbjudet i Sverige sedan 1977, men fortsatte ändå. Det kunde räcka med att man prenumererade på en kommunistisk tidning för att hamna i registren. Den bilden bekräftas nu av Säkerhetstjänstkommissionen.

Än mer upprörande är i sådana fall att övervakningen av subversiva element på lösa grunder har fortsatt in i vår tid. 1993 avlyssnades två telefoner på Grön Ungdoms kansli för att Säpo ville komma åt Linus Brohult och andra miljöaktivister. Rättvisepartiet Socialisterna kartlades intensivt av Säpo från 1989 och framåt, för sina antirasistiska demonstrationer och aktioner mot sociala nedskärningar. Också två möten i Umeå 2001 efter Göteborgskravallerna bevakades av Säpo (Offensiv nr 530).
Göran Persson säger sig vara "förvånad" över omfattningen av åsiktsregistreringen på 60-talet. Det borde han inte vara. Hans föregångare Ingvar Carlsson var bättre informerad. Enligt en intervju den 27 december i Dagens Eko fortsatte Säpo övervakningen av diverse vänstergrupper åtminstone fram till 1995, med regeringens goda minne.
Det har beräknats att 400 000 jobb i Sverige är skyddsklassade, det vill säga den som söker jobb där blir kollad i Säpos register.

135 000 personer kontrolleras varje år och kanske 500 av dem nekas anställning på grund av uppgifter i Säpos register (DN 22/2 -02).

Vad som började under andra världskriget som ett sätt att hålla koll på kommunister, nazister och andra som kunde tänkas göra statskupp, har fortsatt som ett sätt att allmänt hålla koll på alla politiskt upproriska som i någon mening hotar maktens balans. Det är vad jag kallar det svenska övervakningssamhället.

Hur ser då några av dagens opinionsbildare på Säpos registrering, med de konsekvenser den många gånger har haft (och fortfarande har) för enskilda medborgare? Självklart avvisar de och fördömer åsiktsregistrering?
Nej, inte alls. Mest häpnadsväckande av allt, i svallvågorna efter Säkerhetstjänstkommissionens betänkande, är reaktionen från några gamla 68-or. "Det var rätt att vi registrerades", skriver Boris Benulic i en kolumn i Metro (30/12). Visserligen är Boris Benulic bara en av alla dessa gamla maoister som liksom Peppe Engberg och Robert Aschberg blivit omvända till marknadsekonomi och kapitalism, men synpunkten är ändå häpnadsväckande.
"Vem har inte stått i hemliga register?", skriver Dieter Strand raljant på Aftonbladets ledarsida (22/12).
"Hur många på den fullsatta presskonferensen [om Säkerhetstjänstkommissionen] har själva funnits i Säpos eller andra hemliga register? Här satt mogna män som Peter Bratt och Jan Guillou, Hans Hederberg och Björn Kumm, Jonas Gummesson och Tomas Kanger - de fanns säkert med på listorna."

Dieter Strand, som alltid skrutit med sina personkontakter och sin närhet till den socialdemokratiska maktapparaten, bagatelliserar i mina ögon telefonavlyssning, inbrott och andra aktiviteter som Säpo ägnat sig åt genom åren. Han nämner alla dem som klarat sig, men inte alla dem som hindrats i sina karriärer och åkt dit, på grund av Säpos misstänkliggöranden av dem. Det är att gå maktens ärenden.
"Säpo var korkat", skriver slutligen Tommy Hammarström i Expressen (23/12).

"Det liksom knäppte och kopplade i luren och ibland blev det som ett eko. Då visste vi att avlyssning var på gång. Men det var mer lustigt än otäckt", skriver han om telefonavlyssningen av FNL-kontoret på Pålsundsgatan i Stockholm.

Återigen denna sjuka, att vilja bagatellisera Säpos förödmjukande avlyssning och åsiktsregistrering av politiskt aktiva människor! Inställningen hos sådana som Benulic, Strand och Hammarström är farlig, då den bidrar till att lyfta bort blicken från det som är väsentligt i dag.

För vem kämpar i dag för den unge miljöaktivisten som hamnat i Säpos register, eller de demonstranter som kanske blivit stämplade för livet genom aktivism inför EU-toppmötet i Göteborg? Uppenbarligen ingen. Åsiktsregistrering fanns ju bara på 60-talet och det var stentufft att vara med då.

FOTNOT: En av Säpos informatörer i Umeå på 70-talet skaffade fram information bland annat genom inbrott. Dokumenterat av Dennis Töllborg i "Svartlistning" men också av Säkerhetstjänstkommissionen.