Han är rädd. Han är rädd när flyglarmet går på natten. Han är rädd för bomberna som bombar hans stad. Han är rädd när han måste springa ner i skyddsrummet. Men han är även rädd för sin egen president. Presidenten som i skydd av förra kriget passade på att slakta delar av sin egen befolkning.
Han är trött. Han är trött på kriget. Han är trött på aldrig kunna koppla av. Nu har bomberna även börjat falla på dagarna. Han är trött för att bomberna hindrar honom från ett normalt liv. De hindrar honom från att sova. De hindrar honom från att vila. Han är trött på att vara rädd.
Han är arg. Han är arg på sin egen president som genom sin fruktansvärda politik ligger till grund för att bomberna faller. Han är arg på presidenten på andra sidan havet som bombar hans folk och hans vackra land för att komma åt en enda man. Han är arg på de smarta bomberna. De smarta bomberna som skulle skona allt som inte var militära mål. De smarta bomberna som hittils har bombat både hyreshus och museer. Han är arg för att de smarta bomberna har dödat oskyldiga. Han är arg för att de smarta bomberna har slitit hans eget folk i stycken. Men han är även arg för något så världsligt som att det museum med en fantastisk samling av antik konst, som han brukade besöka, är bombat.
Han var emot att hans egen president byggde en massa palats när folket svalt. Men han är även emot att de nu bombas sönder. Hans president må vara en ondskans man men att presidenten skulle vara så korkad att han stannar kvar i palatsen när bomberna faller tror han inte på. Han tänker på att dessa palats kunde i stället användas till skolor, museer, sjukhus, bibliotek eller något annat bra. Nu får de ingen chans när de brinner. Sönderbombade av smarta bomber från andra sidan havet.
Han är orolig. Han är orolig för sin bror som är en inkallad soldat i detta meningslösa krig. Han är orolig för att hans bror, som är dåligt tränad och dåligt utrustad, ska dö. Dö för en angripares kula. Men han är även orolig för att hans bror ska döda. Hans bror är ingen mördare. Hans bror är inte ond. Hans bror känner inget hat. Men när valet står mellan att döda eller dödas är valet enkelt. Han tänker även på de unga män från andra sidan havet som hans bror är utsänd för att döda. De är också människor. Människor med kött och blod. Människor med hopp, drömmar och känslor. Människor med oroliga familjer. De är också offer för något som de inte har kontroll över. De har också bara ett val. Att döda eller dödas. Även för dem är valet enkelt.
Han känner sig uppgiven. Han känner sig uppgiven när han ser sin hustrus sorgsna ansikte. Hans hustru som i det här och de tidigare krigen förlorat många närstående. Bröder, kusiner, systrar och föräldrar. Alla har de dött i krigets vansinne.
Han känner sig uppgiven när han ser sina barns rädda ansikten. Han vet inte vad han ska berätta för dom varje gång de måste springa ner i skyddsrummet. Han vet inte hur han ska förklara varför det faller bomber. Han vet ju inte själv. Han kan inte förklara varför hans barns vänner måste sprängas i bitar av smarta bomber. Han kan inget annat göra än sitta tyst och se på deras rädda ansikten.
Han känner hat. Han känner hat mot sin egen president och ledarna på andra sidan havet. Han känner hat mot alla de som ser hans folk som brickor i ett spel. Ett spel som han inte kan påverka. Ett spel med bara förlorare. Ett spel som bara dödar.
Men främst av allt känner han bara smärta och längtan efter fred.
Daniel Ekman, mot diktatur
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
