Putins popularitet

Självklart ligger inte svaret där utan har en mer rationell förklaring. Men ibland kan man spåra en närmast rasistisk inställning när man diskuterar bristen på demokrati i Ryssland.

Vid det ryska presidentvalet 2004 fick Putin 71 procent av rösterna för sin andra mandatperiod. Enligt Wall Street Journals undersökning ligger Putins popularitet hösten 2007 på nära 85 procent av den ryska befolkningen. Ingen västerländsk politiker kommer ens i närheten av dessa siffror i sina respektive länder.

Nu finns det många som säger att Putins popularitet beror på att regimen har kontroll över medierna och att verkliga partier, i västerländsk mening, nästan saknas och i den mån dom finns, motarbetas av statsapparaten, vilket gör att de demokratiska alternativen är begränsade eller närmast obefintliga. Till detta kommer att Putin mycket medvetet byggt upp en personkult runt sig själv ett inte helt ovanligt grepp i många hel- och halvdiktaturer. Och självklart ligger det en hel del sanning i dessa observationer inkl det riggade presidentvalet nästa år. Men det är inte hela sanningen.

För visst är Putin genuint populär. Där är nog alla seriösa bedömare ense. Men det var - utan jämförelser i övrigt - under perioder, såväl Hitler, Mussolini som Mao, bara för att nu nämna några exempel. Historiskt sett har nog det största antalet populära politiker uppträtt ofta kortvarigt förvisso i Latinamerika. Samtliga djupt odemokratiska men med populistiska budskap som väljarna köpt med hull och hår.

Historien visar således att populära ledare och demokrati inte nödvändigtvis hör ihop.

Skälen till Putins popularitet är inte heller svåra att spåra.

-Det ryska välståndet har ökat. Enligt vissa uppgifter har 20 miljoner ryssar lämnat en fattigdom i paritet med Afrikas u-länder.
-Statens finanser är i ordning. Rysslands tidigare skulder är betalda.
-Kaoset och anarkin efter kommunismens fall och under Jeltsins tid har ersatt av stabilitet i samhället.
-Ryssland är åter något att räkna med internationellt. Självförtroende är på frammarsch och 90-talets mindervärdighetskänsla hos det ryska folket gentemot väst har minskat radikal.

Grundbulten till Putins popularitet är inte genial statskonst utan stavas råvaror och då främst naturligtvis olja och gas. Olja och gas står för en tredjedel av landets hela BNP och för två-tredjedelar av exporten, enligt ryska regeringens egna siffror. Höjda världsmarknadspriser och ökad utvinning har genererat stora inkomster. Man kan spekulera i vad ett världsmarknadspris idag på säg 30 dollar fatet priset mitten på 90-talet skulle ha inverkat på rysk inrikes- och utrikespolitik under de senaste tio åren.

Regimer och ledare som visat sig kunna leverera resultat i form av ökat välstånd och stabilitet i ett tidigare kaos, vinner lätt val. Vare sig det nu beror på regimen, ledaren eller på orsaker utanför dessas kontroll. Konstigare än så är det inte. Vare sig i Ryssland eller någon annanstans.

I Rysslands fall underlättas det av att det aldrig funnits någon demokrati, vilket medför att ökat materiellt välstånd jämte stabilitet i nuläget är viktigare för majoriteten av ryska folket än rättsäkerhet, fri press och andra demokratiska värden.

Faktum är att jag tom tror att även om anklagelserna mot Putin, för att ha roffat åt sig 40 miljarder dollar, visar sig vara sanna, kommer det inte nämnvärt att rubba ryssarnas förtroende. Åtminstone inte på kort sikt. Läs den initierade artikeln i The Guardian här: Länk: guardian.co.uk

I en kommande artikel skall jag diskutera Putins maktbas, den statsledda korruptionen, Rysslands stormaktsambitioner, varför andra fd kommunistländer, till skillnad från Ryssland, klarat övergången till demokrati samt gasledningen i Östersjön.

Av Lars Nilsson 23 dec 2007 13:33