 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Hesham Bahari
publicerad 24 jun 2011 kl. 16.46:
Puss och kram inget för egyptisk tv
"Egyptens urgamla kultur med sin mångfald, sin rikedom och sin vidsyn har aldrig varit mer hotad än idag."
En årligt återkommande händelse i 1800-talets Egypten var den stora pilgrimskaravanen som spektakulärt lämnade Kairo i riktning mot Mekka och pilgrimshögtiden, al-hadj. Karavanen förde, förutom pilgrimerna och det guldinfattade täcke som tillverkats i Egypten och prydde Kaban och som byttes årligen, med sig en hel del förnödenheter till det fattiga Arabien som en skänk från det rika Egypten. Idag är rollerna ombytta. Egyptiska arbetare åker flygplan och båtar för att söka lyckan i oljeriket och guldtäcket tillverkas inte i Nildalen längre, utan importeras från Asien. Egyptiska arbetare och experter utgör en viktig del av den importerade arbetskraften i det oljerika Arabien och är helt beroende av inhemska garanter för sina uppehålls- och arbetstillstånd, ett förhållande som enligt mångas vittnesmål lär utmärkas av garanternas nyckfullhet och arbetarnas rättslöshet i den nya ordningen.
Denna arbetskraftsutvandring har i sin tur fört med sig stora problem för Egypten. Landet, som alltid varit känt för sin öppenhet och sin religiösa vidsyn, har nu blivit en stor spridare av fundamentalism och religiös trångsynthet. Akademiker och intellektuella är inget undantag. Lingvisten och författaren Bayoumi Qandil utkom för några år sedan med en ny bok, "Kulturens nutid i Egypten", vars titel anspelar på en äldre bok från mellankrigstiden skriven av den store Taha Hussein, "Kulturens framtid i Egypten". Taha Hussein sökte placera in landet i en vidare medelhavskultur med jämna beståndsdelar av faraonism, hellenism och arabism. I sin bok berättar Qandil bland annat om de rekommendationer som nu tas upp i skolböckerna om vikten av att lära barnen undvika den traditionella mångfalden av gemytliga hälsningsfraser anpassade efter dygnets olika tider och istället uppmuntra dem att anlägga den enda tillåtna inom strikt islam, nämligen "as-salamu alaykum".
Sådana rekommendationer är förstås skrattretande för de egyptier som alltsedan faraonernas tid började och slutade sina dagar med honungssmakande, jasmindoftande hälsningsfraser. Qandil talar i sin bok om ett kulturmord som pågår öppet på ett av historiens äldsta kulturfolk och ifrågasätter experternas roll, både de importerade och de inhemska, i det som sker. Under en lingvistisk konferens på universitetet i Kairo fick han följande replik från en doktor i lingvistik: "Allt det du säger stämmer, men inte när det gäller det arabiska språket!" Och när han frågade den missnöjde akademikern varför, fick han svaret: "Därför att det ju är Koranens språk!" I Egypten tror fortfarande de flesta "bildade" att talspråket saknar grammatik och regler och just därför inte bör användas i annat än familjära sammanhang!
Men förbudsivrarna stannar inte vid hälsningsceremonierna och lingvistiska eller olingvistiska resonemang. All folklore, om den inte sanktioneras från officiellt håll, är att betrakta som ett uttryck för hedniska kvarlevor. När Agha Khan-stiftelsen förvandlade en av Kairos största soptippar bakom Al-Azhar-moskén till en stor vacker park med en öppen teaterscen där folkmusik-, dans- och poesikvällar kunde hållas i ett av stadens fattigaste kvarter, blev projektet en dundersuccé. Äkta folkmusik har alltid varit förbjuden på egyptiska tv- och radiokanaler, för att inte tala om motståndspoesi skriven på dialekt.
Bayoumi Qandils bok riktar en förödande kritik mot landets så kallade "bildade" kadrer. Det enda hoppet som återfinns enligt hans analys är hos "analfabeterna", de som inte utsatts för skolans påverkan, de folkliga konstnärer, poeter och musikanter som eliten ser ner på. Dessa utgör ett sådant hot mot makthavarna, att man ser till att de inte får uppträda eller ens omnämnas i officiella medier.
Idag, efter revolutionen, kan Muslimska brödraskapet verka öppet och aktivt delta i det egyptiska politiska livet. Men Brödraskapet är långt ifrån en homogen rörelse. Minst tre nya partier har sin tillhörighet där, och nyligen fick man veta att Ungdomsförbundet inom Brödraskapet har bestämt sig för att starta ett eget parti, mot det gamla gardets gillande. Dessa ungdomar har varit verksamma i den egyptiska revolutionen sida vid sida med de "sekulära" ungdomarna. Deras bakgrund i islamiska, liberala eller vänsterorienterade familjer har varit sekundär för revolutionens framgång och dess förmåga att engagera majoriteten av egyptierna mot det gamla systemet. Men det är nu som motsättningarna börjar göra sig kända.
I stort sett kan man indela Brödraskapet alltefter dess medlemmars acceptans för ett civilt samhälle. De mest hårdföra med ekonomiskt stöd från Saudiarabien talar om den muslimska lagen som det enda godkända rättesnöret. Medan de mest moderata åberopar den turkiska modellen, där det regerande islamiska partiet mest liknar kristdemokratiska partier i Europa när det gäller deras syn på religionens roll och plats i samhället. I en valsituation finns en stor risk att det blir den ekonomiskt starka, hårdföra falangen som får flest röster. Deras inflytande har redan börjat göra sig känd. Ett nytt direktiv från högre ort har nyligen bestämt att alla scener där kyssande och kramande förekommer i tv-sända filmer, både egyptiska och utländska, gamla som nya, måste censureras. "Håller vi på att talibaniseras?" undrade nyligen en ung, bekymrad programledare på egyptiska televisionen.
Fundamentalism utan ekonomi har ingen chans att vinna hjärtan i ett land med så många fattiga som Egypten. Är det bara en ödets ironi att det är oljepengar som bistår irrationella trender i arabvärlden? Har vi att göra med en osynlig ekonomisk fundamentalism som går hand i hand med den religiösa? Egyptens urgamla kultur med sin mångfald, sin rikedom och sin vidsyn har aldrig varit mer hotad än idag. Vinnarna är storfinansens och den religiösa lagens förespråkare i arabvärlden, som tydligen har betydligt mer gemensamt än vad man först hade kunnat tro.
|
