 |
SPORT
Artikel
av Johnny Karlsson
publicerad 15 jan 2007 kl. 07.52:
Proffsboxningens väsen
Boxningsmotståndarna förnekar sig inte, men förnekar samtidigt den mänskliga naturen.
Professionell boxning är åter, om än i modifierad tappning, tillåten i Sverige - och återigen får företeelsens motståndare ett medialt utrymme som inte motsvaras av vare sig antalet utövare eller det publika intresset.
I ärlighetens namn: den idrott som under efterkrigstiden tillhörde de mest uppmärksammade och omdiskuterade - och det i flertalet länder - utgör i dag en marginell företeelse, som huvudsakligen väcker uppmärksamhet i samband med antingen astronomiska gager eller spektakulära knockouter. Någon folklig förankring finns i egentlig mening inte längre.
Ändå väljer dels ett antal upprörda debattörer - och framförallt sådana vars åsikter anses bära extra legitimitet i och med att debattörerna betitlas "professor" eller "överläkare" - att kasta facklor in i denna knappt pyrande askhög, och att tillika göra det utan att ha vare sig skor på fötterna eller dropp i påsarna.
Först och främst; boxning är en idrott som både direkt och indirekt medför vissa risker, vilket på intet vis gör den unik. Många idrotter är förenade med risker. Det utmärkande med boxning är det explicita våldet mot huvudet; vi kan sålunda vara ense om att även om både fotbolls- och ishockeyutövare utsätts för visst våld mot huvudet i samband med nickningar eller tacklingar, är det en västanfläkt mot att under en vanlig professionell boxningsmatch motta mellan 200-600 mer eller mindre kraftiga slag.
Parallellt med detta finns inom boxningen en helt annan medvetenhet om skaderisken; sålunda kan företrädare för boxningssporten häpna inför den aningslöshet som uppvisas inom exempelvis ishockeyn, där en uppenbart skakad spelare efter en ful tackling i ryggen sätts att vila några minuter, för att till nästa period vara tillbaka på isen. På så vis följs skador och risk för skador upp på ett föredömligt sätt inom boxningssporten, och få i den boxningsrelaterade omgivningen underlåter att påtala för en boxare att vissa varningstecken kanske börjat visa sig.
Om vi sålunda avdramatiserar det hela - ja, boxning kan orsaka skador, men nej, inte i den omfattning de mest högljudda motståndarna hävdar - återstår alltså: debatten handlar inte om boxningens eventuella skaderisker, utan om den moraliska princip som förkunnar att det är fel att ett civiliserat samhälle tillåter - och till och med hyllar - en verksamhet vars själva väsen är att slå eller bli slagen.
Intressant är i det här sammanhanget att se människor i sin omgivning, som i balanserat tillstånd argumenterar emot boxningens existensberättigande utifrån just moraliska principer, men som förflyttade till en ishockeymatch kan dras med i dramaturgin så till den grad, att de när de egna favoritspelarna ger sig in i handgemäng kan hoppa upp och ned och med förvridna ansikten vråla "slå ner den djäveln." Människans brutalare sidor är vare sig någon hemlighet eller nyhet; snarare är det fascinerande hur många vill ge sken av att den är ett passerat stadium och försöker sopa den under mattan.
Självbedrägeriet är sålunda slående; vi tilltalas och fascineras av det nakna våld boxningen visar upp, samtidigt som vi fördömer det eftersom det just påvisar de grundläggande elementen i vår inte alltid så vackra och renhjärtat goda natur. Men att erkänna detta, och att erkänna boxningens existensberättigande, innebär inte att vi säger odelat ja till ett samhälle som underblåser våldsyttringar. Det innebär bara att vi erkänner oss själva som i vissa fall fortfarande tämligen primitiva varelser, och att vi njuter av att se detta våld utövas genom dels ställföreträdande gladiatorer, och dels med utökad estetik eftersom tränade boxare gör det oändligt mycket vackrare än två plakatfulla medelålders män på logdansen i Nossebro.
Få, vågar jag påstå, argumenterar idag för att människor med en viss sexuell böjelse - exempelvis inom bondage eller sadomasochism - ska förbjudas utöva detta, så länge det sker i överenskommelse mellan två människor som delar detta intresse och båda finner njutning i att utöva detsamma. Likväl; i utövandet av sitt intresse förekommer det att den ena parten såväl smiskar som i vissa fall mer uttalat ägnar sig åt att "plåga" den andra parten (fortfarande inom ramen för frivillighet och ömsesidig njutning, märk väl), och i vissa fall orsakar rent fysiska sår som kräver tid för sin läkning.
I vad består den principiella skillnaden? Boxningen kan, som Joyce Carol Oates skriver i sin eminenta bok "Om boxning", ses som en erotisk dans, en parningslek där två tuppar dels fäktar inför honorna och de andra, inte lika farliga hanarna, och dels som en närmast sexualiserad akt dem emellan, där de mäter det dialektiska styrkeförhållandet, söker övertag genom att leta den andres blottor, och slutligen erkänner den andre som en värdig part i och med ett inte bara rituellt utan även känslomässigt äkta omfamnande.
Kontentan, således: i det att boxningsmotståndarna ägnar energi åt att förtala och smutskasta en verksamhet som till sin omfattning är så liten att den knappt motsvarar en liten stads samlade korpseriespelare i innebandy, ger de sig också på en idrott vars väsen de möjligen förstått - men som just därför skrämmer dem i desto högre grad. Boxningen påminner dem om vad de i sin mänsklighet i grund och botten är - primitiva varelser med primitiva böjelser, så långt från det som de genom sina liv strävat efter att bli och förfina. Och samtidigt: boxningen påminner dem om allt de inte är - män, redo att sätta allt på spel för värden som det stora flertalet i dag inte längre kan stava till, och än mindre är redo att offra någonting för: självrespekt, mod och en sjuhelvetes ryggrad.
|
