Att arbetskraftsinvandringen i många avseenden var mycket lönsam för Sverige har jag aldrig förnekat. De som invandrade till Sverige under framförallt 1950- och 60-talet var människor som behövdes i svensk industri. Svenska företag reste till och med runt i Europa för att värva ny arbetskraft. Under 70-talet kom så arbetskraftsinvandringen att minska drastiskt samtidigt som det rena flyktingmottagandet ökade. Det är den senare typen av invandring jag, och många med mig, är kritisk till.
Marcus Priftis hänvisar till nationalekonomen Jan Ekberg, som med sitt beställningsverk och sitt idag drygt tio år gamla undersökningsmaterial kommit fram till en kostnad för invandringen på drygt 20 miljarder.
I TV-programmet "Summerat" från oktober 1998, framkommer en hel del mycket intressanta fakta. Jan Ekberg, som för övrigt medverkar i detta program, har i sin undersökning valt att beräkna de uttag ur den offentliga sektorn (skola, förtidspensioner etcetera) invandrarna gör och sedan ställt detta mot det som invandrarna betalar i skatter inklusive sociala avgifter. Det är så han fått fram ett underskott på drygt 20 miljarder. Ekberg beräknar dock inte den totala kostnaden för invandringen (vilket Lars Jansson gör), vilket han också erkänner i detta TV-program. Ekberg väljer dessutom att räkna in den fredliga invandringen från norden och resten av Europa, vilket ger ett helt annat slutresultat och därigenom ett lägre underskott.
För när människor väljer att flytta till Sverige från exempelvis ett av våra nordiska grannländer gör de framförallt detta för att arbeta och/eller studera. Det är således människor som bidrar till sin egen försörjning. Denna typ av invandring är självreglerande. Invandring av denna sort utgör därför enligt mig inga som helst problem för Sverige, detta oavsett om människorna som kommer hit är bruna, vita, tjocka eller smala. Trots att kritik mot denna typ av invandring sällan förekommer, väljer han alltså att räkna med denna grupp.
I samma TV-program medverkar Lars Jansson - universitetslektor i företagsekonomi från Göteborg. Han presenterar här en uträkning som i stället visar på kostnader för invandringen på hela 100 miljarder. Jansson påpekar här att han valt att koncentrera sig på den utomnordiska invandringen - den tärande invandringen från till exempel det forna Jugoslavien. Jansson räknar dessutom in samtliga utgiftsposter kopplade till den ökande utomnordiska invandringen såsom den invandrarrelaterade brottsligheten.
Jansson får här medhåll för sin uträkning av Ekberg, men också av en annan nationalekonom vid namn Björn Gustavsson. Gustavsson påpekar att den tidigare lönsamma arbetskraftsinvandringen sakta men säkert blivit avlöst av en olönsam invandring i form av ett ökat flyktingmottagande. Gustavsson menar att denna omvandling skett gradvis och att en tydlig skiljelinje ligger under tidigt 80-tal.
Lars Jansson har sedan gjort nya uträkningar och kommit fram till att kostnaderna för invandringen ligger på hela 261,3 miljarder kronor (uträkningen presenterades i nr 5 av tidningen SALT 2000). Där kan man bland annat läsa följande: "Dessvärre kommer nedskärningarna [inom bland annat vård, skola och omsorg] säkerligen att fortsätta, eftersom kostnaden för invandringen ökar. Och den ökar därför att invandrarbefolkningen ökar med igenomsnitt 50 000 personer/år netto efter utvandring. Så har det varit sedan 1989. På kort sikt ökar kostnaden med minst 5-6 miljarder kronor/år och på lite längre sikt med 7-8 miljarder kronor/år - med nuvarande invandringspolitik."
Marcus Priftis väljer sedan att hänvisa till en mycket intressant avhandling av Torun Österberg från Göteborgs universitet. Österberg försöker påvisa att invandrare bidrar med mer än de kostar. Intressant är att Österberg slutar mäta år 1992, trots att det var efter det året som antalet PUT formligen exploderade i Sverige; inte bara genom alla asylsökande som fick stanna på "humanitära grunder", utan också genom den mycket stora anhöriginvandringen. Österberg ser bara till individer fram till 65 års ålder - alltså de som befinner sig i produktiv ålder. Frågan är då varför Österberg räknar pensionärerna bland svenskarna men inte bland invandrarna. Precis som Jan Ekberg väljer Österberg att inte särskilja nordiska invandrare från till exempel flyktingar från Mellanöstern - hon skiljer alltså inte på lönsam och olönsam invandring. Som om detta inte vore nog har hon valt att exkludera tunga utgiftsposter som den ökande invandrarrelaterade brottsligheten, sjukvård, skola, satsningar i "utsatta bostadsområden" etcetera. Genom dessa trolleritrick får hon således fram önskad statistik. Likheterna mellan Torun Österberg och Jan Ekberg är därmed slående.
Richard Jomshof, demokrat och lärare
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Lundahl
