KULTUR & NÖJE
Artikel av Jan Sjunnesson publicerad 27 jul 2003 kl. 12.33:

Postmodern anarkism

Recension av två böcker om poststrukturalistik och postmodern teori som ex på anarkism
"The political philosophy of post-structuralist anarchism",1994
och
"The moral theory of post-structuralism" från 1995 av Todd May, Pennsylvania State University Press



Till 80-talets stora modefilosofi måste post-strukturalismen räknas. Dess eklekticism retade många. Men än mer graverande (eller befriande om man tillhörde dess försvarare) ansågs dess moraliska och politiska konsekvenser.

Vad stod de subversiva fransmännen Foucault, Deleuze, Lyotard m fl egentligen för? Ledde deras skeptiska och svårtillgängliga språksyn till något praktiskt utanför seminarierummen i Paris? Tillförde de något nytt i samhällsdebatten?

Själva svarade de sällan på sådana direkta frågor utan deltog istället praktiskt i aktioner i alternativ- och vänsterrörelser, skrev under petitioner, agerade i särskilda frågor; Lyotard deltog sedan 50-talet i Algeriets befrielsekamp, Foucault stödde fångar, Deleuze anti- psykiatrisk vård, Derrida skrev om apartheid. Men ingen av dem analyserade politik och moral på traditionellt vis. Ett öppet gräl började när Habermas i Paris 1983 tog detta till intäkt för nykonservatism. I vart fall elitism. Denna träta underhöll stora delar av turerna runt det postmoderna tänkandet, vars filosofi post-strukturalismen kan sägas vara.

Ett decennium senare har ung amerikansk filosof, Todd May, tagit upp tråden igen för att systematiskt och med viss sympati reda ut de politiska och moraliska konsekvenserna hos de omstridda fransmännen. I boken "The political philosophy of post- structuralist anarchism" försöker han placera in deras kritik och analys av historieskrivning, språk, makt etc i ett politiskt perspektiv med sikte på vardagsliv och offentliga sammanhang. Han översätter mellan två filosofiska planeter; den analytiska skolan och kontinentala. Resultatet är god resonerade sakprosa, men jag saknar ibland de mer stilbrytande och kreativa dragen hos från de ursprungsförfattarna.

Todd May ser tre former av politisk filosofi och praktik; formell, strategisk och taktisk. Om till exempel John Rawls behöver ett hållbart begrepp för rättvisa innan han kan komma till skott hör han till den formella politiska analysen. Vill man som politiker och tänkare rikta sin energi mot ett enda utvalt mål, Lenins kamp för statsmakten till exempel, är man strateg. Tror man däremot att det inte finns ett enda centrum för makten utan att den finns överallt är man taktiker menar May och refererar till den anarkistiska traditionen. Där tror man inte att makten tas enda enda gång som 1917 eller kan vinnas genom att olika maktgrupper byts ut i representativa val. Detsamma anser post-strukturalismen.

Makten har inget centrum, som produktion, ägandeform osv eller klar påverkansskedja utan finns likväl i språk som i försvarsmakt. Även humanism kan leda till oönskade resultat i verkligheten som Foucaults analyser av fängelsevård och sexualitet visat. Men säger han "...min poäng är inte att allting är dåligt, men att allt är farligt, vilket inte är detsamma som dåligt. Om allting är farligt har vi alltid något att göra. Så min position leder inte till apati utan till en hyper - och pessimistisk aktivism".

För honom innebär detta att makt är inte bara repressiv och tydlig utan produktiv och maskerad. Nya maktpraktiker produceras ständigt; om språk, kön, ras, livsstil, institutioner. Kampen kan föras på verkstadsgolv likaväl som på universitet. Studerande, arbetslösa, hemmafruar, ungdomar, marginaliserade grupper m fl har lika mycket att kämpa mot som arbetare och tjänstemän. Den italienska vänstergruppen "Autonomia" gjorde aktioner och analyser på 70-talet i den riktningen som öppet byggde på Deleuze och Foucault.

Medlen för förändring alltid måste överensstämma med målen menar vidare både anarkister och deras sentida arvtagare i Frankrike. Detta tänkande praktiseras inom de sk "nya sociala rörelserna", freds-, solidaritets-, miljö- och kvinnorörelser. Där vill man inte ledas av ett traditionellt maktgarnityr mot en eventuell framtida befrielse utan man tror vägen här och nu är lika viktig som målet. Alla små ("mikro") steg är lika viktiga. Svenska "mikropolitiska", exempel: miljöpartiets vägran att ha partiledare eller roterande rektorskap (kvinnofolkhögskolan i Göteborg).

Post-strukturalister och anarkister ser alltså pessimistiskt på begreppet representation, inte bara i parlament utan att vissa människor överhuvudtaget kan föra andras talan. Detta hänger i sin tur ihop med lärdomar från marxismens misslyckande att tala i arbetarnas sak. May ser samhällsfilosofen Cornelius Castoriadis som andlig fader till både Foucualt, Deleuze och Lyotard och studentupproret maj -68, där framförallt Deleuze och Lyotard deltog på gatan.

Till den politiska skepsisen mot representation lägger post-strukturalisterna till en filosofisk dimension. Representation måste alltid visa tillbaka till det det representerar och därmed förloras mycket kraft till något frånvarande och negativt. Anarkister har ofta en naiv tilltro till en inre godhet i människan som bara behöver lockas fram och ta över. En humanism som dock bör avvisas. Former som säger åt folk vilka de egentligen är och vad de egentligen vill sätter upp ett hinder mellan dem och det liv de kan skapa åt sig själva menar May. Självbilden under rådande liberalt västerländskt samhälle måste öppnas upp, helst utan Freud som snarare "normaliserar" och "oidipaliserar" oss. Därav Deleuzes häftiga kritik av psykoanalysen (i boken "Anti-Oidipus" 1972).

Denna anti-humanism är framförallt en lärdom av nazisters, fascisters och medlöpares beteende under andra världskriget, då dessa sk fullt medvetna och upplysta subjekt begick fasansfulla brott mot mänskligheten. Samtidigt i filosofin propagerade existensialisten Sartre för människans fria val och fenomenologerna Husserl och Heidegger för en introspektiv och konstituerande subjektivitet given före alla strukturer. Motreaktionen på 50-talet kom med strukturalisterna Levi- Strauss m fl, med begreppsparet "struktur/ subjekt". Men vår tids teoretiker övergav även denna dikotomi till förmån för "praktiker", de mångfaldiga kontingenta nätverken mellan vad som kallas subjekt och struktur. Metoden för att finna dessa står att finna i Nietzsches "Till moralens genealogi" (härstamning), den bok som mest influerat post-strukturalismens politik och etik.

I uppföljaren "The moral theory of post- structuralism" från 1995 redogör May initierat för en moralisk teori kallad "fler-värdes-konsekvensialism" ("multi-value consequentialism") som han tillskriver post-strukturalisterna. Den ser till handlingars konsekvenser i ljuset av flera moraliska värden där inget får dominera. Den ekvationen går dock knappt ihop anser jag. Detaljerat och kunnigt, men tråkigt. Det bästa kapitlet tar upp Foucaults begrepp om "levandets estetik" ("aestetics of living") och tillämpar det på jazzmusikern John Coltrane och en fiktiv kvinnlig collegelärare. Båda fogar ihop sina liv till vackra konstverk; Coltrane fördjupar sig och jazzen, läraren bildar sina studenter anspråklöst men "vackert". Inga sidoblickar på hur man bör leva eller moralregler.

För ett sekel sedan kallades denna höga stil för "aristokratisk radikalism" av Strindberg. Idag kanske det är dags för alla att vara radikala, styra över sig själva och våga leva vackert..