Jag har följt IDOL 2004 med intresse och tyckt att det var kul. När allt är avgjort märker jag att jag går omkring och känner mig lite konstig.lite låg helt enkelt. Vad kan det bero på? Så mycket betyder inte ett TV-program att jag blir låg av att inte få se det. Pojkarna är för unga och jag är för gammal för att jag ska kunna vara avståndsförälskad.
Men efter ett tags funderande närmar jag mig pudelns kärna. Jag inbillar mig att Daniel som vann det hela är inne i en sådan där "flow"period av längre karaktär som han kommer att minnas med glädje hela sitt liv. Oavsett hur det går, om han om 50 år sitter i Umeå och har jobbat de sista 49 åren på posten så kommer han att säga till sina barnbarn "Jo förstår ni, det var så att det fanns ett TV-program på den tiden.." varvid barnbarnen himlar med ögonen och fnissar åt varandra att: "snart sjunger han Coming True igen". Eller om han sitter och snortar med J.Lo i Beverly Hills om 50 år efter makalösa internationella framgångar så är ändå just det här året i hans liv något han kommer att minnas som en stor och positiv förändringsperiod. En period av lite sömn, mycket endorfiner, starka intryck och mycket glädje (det här är förstås bara i min inbillning, han kanske är djupt olycklig).
Åh, jag har haft sådana perioder och de är underbara! Det där första halvåret på Chalmers när osäkerheten om jag skulle klara det vändes i visshet, samtidigt som jag blev uppvaktad av killar på ett sätt som jag inte varit i närheten av tidigare. Mycket fester, kaffe, plugg och ljuvlig yrsel. Eller när jag blev handlöst förälskad i den ende rätte för första gången. Eller när jag helt ensam flyttade till Stockholm och lyckades få ihop ett jättehärligt kompisgäng. Eller när jag sögs in med hull och hår i mitt första jobb, som kändes så meningsfullt och priviligerat (jobba med miljöfrågor och få betalt för det!!). Eller när jag blev handlöst förälskad i den ende rätte för andra gången. För att inte tala om den ultimata och oväntade extasen i att få barn.
Men nu, vad ska jag göra nu för att få uppleva den känslan igen? Känslan av att vara mitt i livet, att vara hög på själva livet. Visst känns det så lite då och då, men jag menar en kontinuerlig ihållande känsla under en längre period. Jag kan liksom inte riktig se vad det är som skulle få mig att känna så igen. Och det är nog därför jag känner mig lite låg och lite. avundsjuk helt enkelt. På själva känslan.
Oavsett hur bra vi har det så trycker Maslows behovspyramid upp oss mot nya höjder, nya och högre krav för att känna lyckan som man har. Redan innan jag fick barn klagade jag för min man (något som jag visste var att betrakta som bortskämt gnäll redan då, men ändå så det kändes). - Jag har egentligen bara drömt om att träffa den stora kärleken och att ha ett meningsfullt jobb och nu har jag bådadelarna och nu känns det nästan tomt för jag har inget kvar att drömma om. - Men Anna, sa han förskräckt, om du har slutat drömma så har du börjat dö!
Barnen var en oväntad bonuskick. Men jag kan liksom inte komma på något mer att drömma om. Klart jag drömmer om att vi ska få fortsätta vara friska och må bra, men det får man ingen drömuppfyllelse kick av.
Många vänder sig till konsumtionsguden och fyller sina liv med hembioprojekt, bilköpsprojekt eller husbyggarprojekt, men jag är så fruktansvärt ointresserad av prylarna i sig, vill bara ha deras funktion och den behöver bara vara basal. (Typ en bil som startar och är hel, en tv med bild och ljud). Svårt att fylla sitt liv med drömmar om sådant. Och barnen som det vore lätt att överengagera sig i - de ska få drömma sina egna drömmar för sig själva, det ska inte jag göra åt dem.
Så hur ska jag få min nästa period av "flow"? Vad ska jag kunna brinna för? Resa jorden runt? Starta skola för flickor i Nepal? Doktorera i teoretisk filosofi? Satsa på en karriär som veteran-bodybuilder?
Eller ska jag behöva vänta tills de startar ett IDOL 2007 för fyrtioplussare och bli dansbandsångerska?
(p.s jag har äntligen kommit på vem det är som IDOL-Daniel påminner mig om. Rödhårig krulltott med postanknytning som vill förverkliga sina drömmar och har vissa ideal.. Just det; Karl-Bertil Jonsson förstås. Vem vet, kanske felprocenten på julpaketleveranserna blir något lägre i Umeå i år.)
Anna Linusson, 40-årskris redan?
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Sandra Gustafsson