SEX & KÄRLEK
Artikel av Marie-Louise Johansson publicerad 10 sep 2006 kl. 22.44:

Populär till vilket pris som helst

Vi var förvirrade, osäkra och vilsna, med sjuka ideal som vår enda sanning. Komplimanger är inte samma sak som påhopp, övergrepp och trakasserier. Men det visste vi inte då.
Minns du när vi var små? Många håller nog med om att högstadiet är bland den värsta tiden i livet, och man kan inte nog förvånas över hur många som faktiskt tar sig därifrån och växer upp till sunda och förnuftiga människor trots allt. När jag ser tillbaka på dessa tider så skäms jag. Jag skäms, jag mår illa, jag blir ledsen och arg. Visst, det finns minnen jag kan le åt - vi var ju bara barn - men mest av allt vill jag kunna ta de där barnen i min famn, hålla om dem och viska till dem att allt kommer bli bättre, ni lämnar allt det här bakom er en vacker dag...

Minns du hur man hela tiden bara önskade att man var lite mer populär, lite mer som de snyggaste och tuffaste? Hur man mätte vem som var populärast? Hur man önskade att åtminstone NÅGON av de tuffa killarna i nian skulle bli kära i just en själv? För att det var det viktigaste, det yttersta beviset på att man dög, det säkraste sättet att få fler vänner. Jag var inte utfryst eller mobbad, jag var inte heller direkt populär, jag var väl en medelmåtta i den där grå massan. En grå massa av finniga, hormonstinna och i synnerhet osäkra tonåringar som irrade runt i korridorerna utan tankar på skolarbete eller framtid, bara huvudet fullt av att lyckas i populär-racet.

Alla minns hur niorna klämde småtjejerna i rumpan och gav ett omdöme som i princip gällde liv eller död i skolvärlden. Minns du hur du önskade att det var du? Att varje gång du passerade bänken där niornas tuffaste hängde så önskade du så hårt att de skulle klämma just på din rumpa och ge ett bra betyg.
Varför ville vi det?
För att vi fått lära oss att önska det.

Minns du när du var ännu yngre och pojkarna drog dig i håret, snodde ditt luktsudd och kallade dig elaka saker?
Och när du gråtande skvallrade för läraren så klappade hon/han dig över huvudet och sa uppmuntrande att de gör så "bara för att de är kära i dig!". Så ju hårdare de drar i din hästsvans, desto lyckligare borde du bli. Historian upprepar sig... När småpojkarna drog dig i håret var dina flickkompisar avundsjuka, när niorna gapade sexistiska skämt efter dig var de andra tjejerna avundsjuka, ja, jag kan nästan satsa pengar på att hade du blivit våldtagen under din tid i högstadiet så hade resten av tjejerna på skolan önskat att det hänt dem. Bara ett sätt att bli av med oskulden först och det ville ju alla! Varje chans till uppmärksamhet var ett steg uppåt i hierarkin, påhopp och övergrepp var bevis på att du var snygg och populär.
Och så växer vi upp, och när jag får mindre betalt än mina manliga kollegor kan jag vara glad. Det beror nog bara på att chefen är lite kär i mig...

Det är så sjukt så man vill gråta.
I den verkligheten växte jag och alla andra upp, de reglerna formade oss. Alla växer upp i det helvetet, under den mest förvirrade och osäkra perioden i ditt liv utsätts du för det här. Och förväntas ta dig ur det med alla sinnen i behåll! För min del är det snart tio år sedan och jag har kommit över de värderingar vi matades med, men minnena ger mig fortfarande rysningar.

Och enligt dagens nyhetsflöden har det inte blivit bättre, snarare ännu värre. Dagens teknik har tagit mobbningen till en helt ny nivå; med sms, Lunarstorm och mail. Webkameror och chatsidor har gjort sexuellt utnyttjande och övergrepp enklare och vanligare, småflickor som viker ut sig har blivit vardagsmat...
Jag kan inte känna någon tacksamhet över att ha fått växa upp under de förhållanden som rådde på min tid, men jag känner en enorm lättnad över att slippa dagens situation.
När jag tänker på min högstadietid; som orsakade så mycket utanförskap, ätstörningar, mobbning, trakasserier, komplex och tonårsångest så kan jag bara känna ilska över att jag - när jag jämför med dagens tonåringar - trots allt kan påstå att "Det var bättre förr"...