 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Magnus Palm
publicerad 4 sep 2009 kl. 14.49:
Popaganda sommarens sista ryck
Stockholmsfestivalen Popagandas sjätte upplaga sen starten gick av stapeln förra helgen. Sommarens sista dagar gav blå himmel, lite regn, solskenskön popmusik och långa ölköer.
Första festivaldagen startade innan kontoren hunnit slagit igen för helgen. En av de inledande spelningarna stod minihypade Hajen för. Även om hennes musik gör sig bättre onsdagskvällar i pianobaren på hörnet - inför uppradade ensamvargar, med whiskey i glasen och blickarna hängande i luften - ville jag inte missa det.
Jag låg lite lojt i gräset och höll avståndet, något som jag fånigt skyllde på ålder (28) och jobbig arbetsdag (halvdag). Men framåt slutet borrade jag mig enkelt genom den glesa publiken närmare den rätt ofarliga Hajen på scenen. Så gammal är jag inte än.
Parken såg till att festivalen lyfte ur startblocket, spelade del uptempo-versioner ur senaste och enda plattan. El Perro Del Mar gjorde vad hon behövde innan Jenny Wilson skruvade upp nivån ytterligare, fick oss att inse varför musik ska upplevas live med ett felfritt framträdande. Deportees var lika tajta som vanligt. Men varken falsettsjungande Deportees eller de andra uppträdandena var riktigt i närheten av Lykke Li. Hon lyckades trollbinda publiken med sin suggestiva scenshow, mörka basgångar ovanpå sin ljusa röst och en tematisk avslutning. Som slutet på svartvit vampyrfilm vände hon in i röken utan vare sig tack eller farväl och lämnade publiken hänförda i sensommarnatten.
Innan kvällens sista spelning tänkte jag få i mig en öl eller två. En naiv tanke, som jag inte var ensam om visade det sig. Köerna var breda svärmar av vassa armbågar och oreda. Jag kände mig som en hjälte när jag en halvtimme senare tog mig ur och delade ut förtjänsten.
Förväntningarna på MGMT var minst lika höga som på Lykke Li om inte högre. Trots att regnet började falla filmiskt i kvällsmörkret hade de varken viljan eller intresset att värma publiken. Lojt vandrade sångaren runt och riktade den lilla energin som fanns på helt fel saker. Under hiten Kids hackade han upp och kastade runt en melon som tagit sig upp på scenen. Utan tvekan festivalens största besvikelse.
Under sen lunchtid inledde Name The Pet andra festivaldagen. Förutom de två Myspace-hittarna var det oslipat, precis som mellansnacket. Om det är vad som erbjuds på den kommande fullängdaren kommer den stå orörd i butikshyllorna. Den kollektiva bakfyllan gjorde inledningsvis publiken svårflörtad. Suburban kids orkade inte riktigt axla en orörlig publik med armarna i kors. Men lyckades ändå få ur sig sin blåögda charm.
Anna Ternheim påminde om tonårsliv i skuggan genom att öppna med sin lågmälda tolkning av Shoreline. Ett tonårsliv som hunnit bli 20-nånting och tröttnat på att staden inte ger någonting när Ingenting senare stod på samma scen och sjöng om punkdrömmar i Tjecko-ko-slovakien.
Utan så mycket som ett leende avverkade Camera Obscura sitt framträdande som om de hellre ville vara hemma i Glasgow med ungarna rännande runt benen, än på en popfestival i Stockholm. Raka motsatsen till Florence Valentin som sprudlade av självförtroende. I pauserna till sina svenska omtolkningar av The Clash plockade sångaren Love Antells vänsterpoäng. Hans pläderingar om bostadspolitik och arbetslöshet mottogs av publikens alkoholbedövade jubel. Man kan säga vad man vill, men de tar rännstensromantiken till nya höjder med en anslående energi.
Sen klev han upp, kvällens största bokning, i alla fall till längden, Markus Krunegård. Han spelade en låt och sa sen att hans finska mamma stulit hans bästa par skor, spelade senaste singeln Hela livet var ett disco, tackade producenten Mauro Scocco genom att låta honom gästspela Sara kom ut ikväll, som inte alldeles oväntat är enhällig förgrund till Krunegårds pop på svenska. När publiken var på väg att lämna gräsplätten och Popaganda för den här gången, kom Krunegård på att Stockholm Stad gott kunde bjuda på ett bonusnummer fast tiden var ute. Delar av publiken smet ut, några blev kvar och genomled ett instrumentalintermezzo - sommarens sista ryck.
|
