Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
MEDIA
Artikel
av Michael Gajditza
publicerad 9 mar 2010 kl. 06.00:
Politiken kring kriminlvård går emot all forskning
Det finns inget annat samhällsområde där politiken styrs så mycket av känslor och opinionssvängningar och så lite av vedertagen evidensbaserad forskning som när det gäller frågor om brott och straff.
Det finns inget område som jag kan komma på som har ett sådant genomslag som frågor om brott och straff. Det finns heller inget område där åsikter, känslor och bristande kunskap har en så framträdande roll i debatten. Dessutom finns det inget annat område där man skulle acceptera att förslag accepteras och åtgärder vidtas i en sådan omfattning som nu görs, på grunder som är så lösa och fyllda av fördomar och okunskap, som just inom detta område.
Här fattas ständigt beslut som står i strid med och ofta går tvärs emot all evidensbaserad forskning som finns. Det är, med en jämförelse från sjukvården, som att vi skulle låta kvacksalvare och häxdoktorer svara för den svenska sjukvården.
Nedan följer en del fakta som redovisar läget inom det här området. I min blogg finner den intresserade ytterligare många fler artiklar på samma tema.
För något år sedan presenterade strafftidsutredningen sitt förslag till regeringen angående strafftidsförlängning för grova våldsbrott. ("Straff i proportion till brottets allvar" SOU 2008:85). Som grund för förslaget hade man ett antal punkter:
1) att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning, 2) att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare, 3) att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige 4) att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.
Här kan man möjligen tycka att om ovanstående är vad utredningen kommit fram till så finns ingen anledning att höja straffen.
Utredningen lyckades dock finna ett antal skäl till varför så ändå borde ske, som till exempel att våldsbrotten ses som allt allvarligare i takt med höjd välfärd, att insikten om psykiska skador hos brottsoffret har ökat, att våldsbrott kan ge upphov till rädsla som inskränker människors rörelsefrihet och att rädslan kan gynna den organiserade brottsligheten och innebära ett hot mot både rättstryggheten och grundläggande demokratiska värden.
Några belägg för ovanstående presenterades inte och det rimliga hade varit om utredningen hade föreslagit åtgärder för att komma till rätta med dessa faktorer om de nu är korrekta. Ingen med kunskap om hur det verkligen förhåller sig kan på fullt allvar påstå att längre straff skulle ordna den saken.
Att det förhåller sig så kan var och en inse som vet att strafftiden för våldsbrott i stort sett sexdubblats sedan början av 70-talet. Den utveckling man beskriver har alltså skett under en tid då strafftiderna verkligen skärpts och denna skärpning har uppenbarligen inte haft önskad effekt. Utredningen fastslår ju också i en av sina punkter att en straffskärpning inte kan förväntas leda till någon minskning av brottsligheten.
Följaktligen måste det finnas andra motiv till varför straffen ska höjas och det motiv som framstår i eldskrift är att det ska de göra för att vi ska se att vi har en justitieminister som minsann är tuff mot brottslighet! Beatrice Asks lilla egotripp och behov av att visa sig tuff kostar oss skattebetalare i runda tal en knapp halv miljard (500 000 000) kronor.
Alltså, varken ökad trygghet eller minskad brottslighet. Endast en kostnad på en halv miljard.
Ett mycket stort problem i hela debatten kring brott och straff och kriminalvård är att de reella kunskaperna på området är mycket begränsade. Hela debatten präglas av olika åsikter och tyckande istället för på fakta och empirisk kunskap. Den mycket begränsade kunskap som finns erhåller allmänheten i första hand genom medierna, och då dessa under 2000-talet ökat sin bevakning av området (brott säljer!) så innebär detta att allmänheten bibringats en bild och en uppfattning av att brottsligheten ökat dramatiskt. Detta späs på ytterligare av polis och politiker och den bild som till slut blir den förhärskande kommer på detta sätt att bli både snedvriden och uppförstorad.
Trots detta finns forskningsresultat, bland annat en nyligen gjord undersökning vid Köpenhamn universitet som visar att allmänheten i Danmark genomgående vill ha mindre hårda straff för brott än vad domstolarna dömer ut. En statlig kommitté från Australien har 2006 publicerat en rapport, där man sammanfattar forskningsläget i den engelskspråkiga världen om allmänhetens bedömning av straff och påföljder. Några av de slutsatser kommittén drar är:
1) Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan. 2) När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt. 3) Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna. 4) Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.
Utredningens förslag är därför inget uttryck för en kriminalpolitik baserad på kunskap. Brottsligheten minskar inte med detta och inte heller ökar tryggheten. Däremot så ökar kostnaderna med närmare en halv miljard.
Om man överhuvudtaget ska komma ens i närheten av målet, en radikalt minskad brottslighet, så krävs ett fullständigt nytänkande. Allt underlag som fordras för ett sådant finns, men kräver politisk vilja och det är naturligtvis inte alls lika enkelt som att med en drucken papegojas envishet upprepa mantrat "hårdare tag och längre straff".
Det finns till exempel en rapport som heter "Det är bättre att stämma i bäcken än i ån" av ekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog som påvisar de enorma samhällsvinster som kan uppnås om vi ser till att samordna tidiga insatser kring barn och unga. Nyckelordet är samordning.
Den som inte sett det, anar inte hur många det är som tidigt faller mellan stolarna i vårt allt mer glesmaskiga trygghetsnät. En gång där så ska du vara otroligt stark för att inte brytas ner av systemet och fastna i ett utanförskap som i en stor del av fallen också blir kriminellt.
Det är först de senaste två-tre åren som man på allvar börjat uppmärksamma och förknippa olika sjukdomstillstånd med kriminalitet. Det har till exempel visat sig att bland de dömda som är narkomaner så lider närmare 60 % av ADHD. Jag träffade en av dem och han berättade, på ett sätt som fick mig att studsa till, vad amfetaminet betydde för honom. När han tagit sin dos kunde han, precis som alla oss som inte lider av hans sjukdom, sätta sig ner och läsa en vanlig tidning. Något han aldrig klarade koncentrationsmässigt utan amfetaminet. Man brukar i detta sammanhang tala om självmedicinering. Och vem vill inte kunna sätta sig och läsa en tidning?
Det finns inga enkla patentlösningar på svåra problem. Så länge de grundläggande problemskapande faktorerna finns kvar utan att vi angriper dessa från grunden så kommer också problemen att kvarstå. Det spelar då ingen roll om vi femdubblar straffen.
Vad gäller till exempel narkotikabrotten så blir effekten tvärtom den motsatta enligt formeln; långa straff - hög risk - stor förtjänst, ergo: priset går upp för att kompensera för riskerna. När priset går upp tvingas narkomanen till att "jobba" ihop mer pengar till sitt missbruk - brottsligheten förvärras.
Påfallande många tror fortfarande att längre straff ger färre brott och de nyttjar logiken att om X sitter inne så kan han inte begå några brott. Man talar i termer av "om vi låser in dom längre..." Detta sägs som om kriminella vore en bestämd statisk och oföränderlig grupp människor och om man bara hittar den gruppen och låser in dem så försvinner brotten. Nu är ju inte kriminella en homogen och till antalet statisk grupp och därför fungerar inte den teorin.
De vetenskapliga undersökningar som görs och de som har gjorts visar tämligen enhälligt och samstämmigt att längre straff har ingen eller motsatt effekt. Detta är inte något som gäller bara här utan runt om i världen.
Vad beror då detta på?
Det finns naturligtvis massor av olika skäl. Ett av dem är att det ständigt sker en spontan nyrekrytering vilket i sig även besvarar frågan om straffens avskräckande effekt. Ett annat skäl är till exempel att så kallade gängledare närmast får ta på sig ett martyrskapens kors då de åker in och martyrer, äkta som oäkta, har alltid dragit folk.
Ett annat är att det fortsätts med brottslighet innanför murarna. Nu skriker säkert någon om svensk slapphet men det går bra att jämföra med USA där flera fängelsegäng också har ett konkret och ibland även helt avgörande inflytande över vad som sker på gatorna.
Det tredje skälet är narkotika, sprit, anabola, roppar, fludder och så vidare. När vi kliver in i den här världen ser vi beroendet möta lindringen, det vill säga knarket. Ett fjärde skäl är att många av de som är intagna i fängelse lider av olika typer av neuropsykiatriska störningar. Bland dessa är en övervägande majoritet också missbrukare. Är det någon som tror att ADHD botas med längre straff?
Eftersom i stort sett ingen av de som brukar och missbrukar narkotika har råd med det så hamnar missbrukaren alltid, förr eller senare, i skuld och tvingas därför begå brott för att kunna betala skulder. På det sättet så går hjulet alltid runt. Langarna får sitt och deras kranar får även dem det de anser att de ska ha. Försvinner någon i det ledet blir det lite turbulens för någon dag och sedan har vakansen fyllts på. Tillräckligt mycket pengar, så går det mesta!
Trots detta och mycket, mycket mer fakta och information så fortsätter de mest högljudda att tänka med magen och tar helt enkelt inte till sig fakta. Normalt då något inte fungerar, som till exempel fängelse och längre strafftider, så söker man nya lösningar. Så görs i alltför liten utsträckning på detta område.
Michael Gajditza, En drygt 50-årig man som varit engagerad i samhällsdebatten sedan 1973.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
