Det finns de som påstår att vi har demokrati här i landet. Och att våra valda politiker är ett uttryck för detta. Men man kan verkligen undra hur det egentligen ligger till. För det är då inte mycken tid som politikerna hinner eller orkar ägna sig åt politikens innehåll. I stället har de blivit bättre eller sämre skådespelare. Och nu är det folket, och framför allt journalisterna, som synar och bedömer hur bra skådespelare politikerna är. Det här är förstås en utveckling som är katastrofal både för politiken och politikerna.
2011 har inte varit något bra år för partiledarna i Sverige. Värst har sossarna haft det. Men det är inte bara partiledare Juholt som är problemet. Namnet på hans parti, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, låter inte särskilt upphetsande och lockar inte heller många nya väljare. Och byta namn lär man inte göra i första taget. Efter Ingvar Carlsson har dessutom partiledarna varit katastrofala. Göran Persson gjorde förvisso ett storverk med att rädda landets urusla ekonomi. Men han är knappast en person som man skulle vilja ha till svärfar. Den ständigt leende Mona Sahlin var en katastrofalt dålig skådespelerska. Och nu har man fått Juholt, men han är mest en clown. Vad sossarna behöver är en folktalare som drar massor av folk. Men Juholt ser ut att vara mer intresserad av att prata med journalister än att hålla brandtal till svenska folket.
Vänsterpartiet har möjligen en ljusare framtid. Namnet är inte heller avskräckande längre. Med den seriöse och klartänkte Jonas Sjöstedt som partiledare i stället för smilfinken Lars Ohly kan nog partiet ha en viss framgång. Och Miljöpartiet har en positiv klang som möjligen kan locka unga väljare. Men frågan är om den pratglade besserwissern Fridolin är nån röstmagnet. Man kan ställa sig tveksam till det.
Centerpartiet hade sin storhetstid med Fälldin. Men nu har man länge varit på dekis och med Maud Olofsson som ett rejält sänke. Och med den unga och smilande Annie Lööf så kommer partiet att få stora problem. Ännu värre är det förstås för Kristdemokraterna. Det är riktigt synd om Göran Hägglund. Var ska han ta sina väljare kan man undra? Sverige är ju i stort sett helsekulariserat. Så himla roligt är det väl inte heller att vara folkpartist. Namnet lockar knappast några nya väljare, och knappast heller partiledare Björklund.
Men de tre borgerliga små allianspartierna överlever tack vare Moderaterna. Det är oerhört starkt av Reinfeldt och Co att bli så stora. Och nu har man verkligen alla trumf på hand. Man har den politiska makten, liksom den ekonomiska och mediala. Vänsterblocket är i stort sett chanslöst och maktlöst. Juholt kan lägga fram hur många förslag som helst , men Reinfeldt behöver inte bry sig det minsta. Allianspartierna kan fortsätta sitt framgångsrika skådespeleri. Folket är sen länge duperat och bryr sig bara om "personligheten, utstrålningen, gesterna, mimiken och tonfallet" (Håkan Arvidsson: Politik har blivit symbolhandling, SvD 21/12). Några massdemonstrationer om politikens innehåll lär det inte bli i första taget här i landet. De politiska skådespelarna kommer och går, och framtiden för de olika politiska partierna är i högsta grad oviss och oförutsägbar.
Lennart Karlsson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
