Sonen ska få en klocka, ett armbandsur. Inte för att han är tillräckligt stor för att kunna klockan utan för att hans storasyster har en klocka som de bråkar varje morgon om vem som ska ha och för att jag är en tillräckligt rik och tillräckligt slapp förälder för att köpa mig ur bråket.
Jag har kollat på klockor i flera veckor. Den ska vara färgglad och rolig, men alla siffror måste finnas med och vara läsbara (på sikt ska han ju lära sig klockan). Jag hittar en lila med vita kaniner på som uppfyller mina kriterier. Nu råkar jag vara ensam med sonen i affärscentrat och bestämmer att det är inhandlingsdags.
Vi börjar med att gå in i en annan affär än den utvalda. Sonen rusar genast fram till en ljusrosa klocka. "Den vill jag ha mamma" Jag ser flera trevliga med blått armband och en dinosaurie i mitten och försöker väcka intresse för dem. Han lyfter knappt blicken. Okej, vi går till affären med min utsedda klocka. Väl där får sonen syn på en chockrosa klocka som han håller tag i, den lila med kaniner på intresserar inte alls fast jag t o m ser till att prova den på hans arm. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt den medelålders gubbe som är affärsinnehavare och som i detta läge då jag inte lyckas få sonen att släppa den chockrosa för en lila tar fram en mörkblå i titan som är skitdyr och sååååå tråkig. Jag försöker avråda Markus från en rosa(jag vill ju att han ska ha den länge), men han är bestämd. Vi går tillbaka till den första affären. Jag gör ett sista försök att få honom att välja bort den rosa som har en blomma på sekundvisaren mot en rosa med en hund i bakgrunden utan att lyckas. Han är så nöjd med sin klocka.
Dock är han mindre nöjd en dag när han haft syrrans rosa byxor på dagis. Eftersom hon haft dem bara veckan innan, frågar jag om någon har sagt något om det.
- Jaa, svarar Markus ruskigt trumpet, Nils och Tim sa något. - Jaha, vad sa de då?, frågar jag - De sa att jag var en tjej, säger Markus och ser ut som ett ruskigt åskmoln - Så dumt!, utropar jag. Då får du väl dra ner brallorna och visa dem att du har snopp (Fan vilken finfin uppfostrare man är tänker jag och biter mig i läppen. Jag uppfostrar min son till en blottare i rosa kläder. Jag byter snabbt fokus) Hur kändes det då?, frågar jag Men får inget svar, Markus ser bara mulen ut. Blev du ledsen?, frågar jag. - Nej, jag bara gick min väg - Jaha. Då får vi ta ett par andra byxor imorgon då. - (inget svar) - Eller vill du ha dem här igen? - Näää!, ilsket utrop - Okej! Det är fantastiskt att femåriga pojkar säger att man är tjej om man har rosa byxor. Och inte för att vara elaka utan mer för att det är så de uppfattar världen.
Bara någon vecka senare utanför en affär står Markus ändå och tar längtande i en svart silkeskofta översållad med silverglitter och vill ha den. Den är jätte"tjejig" och jag blir lite förvånad. Jag säger att det kanske är en tjejtröja och då suger han resolut tag i den och säger "Mamma, vi går in och frågar om det är en tjejtröja". Varför sa jag så dumt? Det är inte tal om att köpa en så opraktisk och dyr tröja, vilket jag säger istället. Och det accepteras. Varför sa jag inte det från början?
Nu börjar han istället att vilja ha på sig en ishockey tröja och ett par ishockey byxor som vi kallar dem. När vi varit och sett på Leksands juniorer som spelar hockey och Markus fått reda på att tröjan han har är från Minnesota North Stars så deklarerar han att hans namn inte längre är Markus utan att han hädanefter bara tänker lystra till namnet Minnesota.
Denna julen kommer han att få en bilbana, som han tidigare önskat sig, och fler bilar i olika varianter. Tomten är i affärscentrat och storasyster anförtror Tomten att hon önskar sig ett pulkatefat. Jag lutar mig framåt för att tjyvlyssna när tomten frågar Markus vad han önskar sig - En prinsessa, svarar den lille ljuslockige ishockeykillen.
På julafton får han dock nästan bara bilar, grävskopor, cementblandarbilar osv. Det dröjer ända tills juldagskvällen innan han kommer och vill vara finklädd. Han vill ha klänningen "med guldknappar som är som hjärtan". Han ligger i den blå sjömansklänningen av sammet och röda strumpbyxor (som gör att boxerkalsongerna knölar så vi får byta kalsonger också) och kör bil så att det skvätter i parketten. Morfar som är på plats säger minst 18 gånger att han är en liten tjej. Markus bara låtsas inte höra.
Men på nyårsafton vill han bara ha hockeykläderna när vi ska bort, inget guld, inget glitter och bilbanan ska med. Vi ska träffa stora pojkar och Markus har lärt sig. Han har ännu inte fyllt fyra år.
Anna Linusson, mamma
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Gudrun Schyman
Michael Lundahl
