Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Per Örlander
publicerad 25 feb 2010 kl. 06.00:
Mohammed i byn Kherbet Alhamam
Pionjärerna på Västbanken
"Den stora merparten bosättare som bor nära den Gröna linjen arbetar inne i Israel och bosättningarna har blivit förorter eller stadsdelar till de större städerna i Israel. Andra drivs av mer religiösa motiv där man vill återskapa det bibliska Israel."
En bosättning. Vilken bild får ni? Pionjärer med tält och hackor som strävar mot en bättre framtid i områden där inga andra människor bor? Eventuellt får ni bilden av en rörelse som inte ser Västbanken, utan de bibliska Samarien och Judéen och hur judarna återigen ska befolka dessa områden? Kanske ser ni också judar från till exempel Ryssland som söker en bättre framtid i Israel och blir erbjudna billigt boende med tryggheten av att ha en militärbas i direkt anslutning till sitt moderna bostadsområde, som skyddar dem mot farorna utanför stängslet? Alla dessa bilder stämmer. Förutom att det redan bor människor på Västbanken.
Mohammad pekar upp mot ruinerna som reser sig bara 50 meter från hans by Kherbet Alhamam. "Dom säger att det är romerska ruiner, men vi tror att det är bysantinska. Om de är romerska tillhör ruinerna och området dem, hävdar de. För två månader sedan kom bosättarna och krävde att jag skulle riva mitt fårstall och jag gjorde det för att slippa besvär", säger Mohammad medan vi dricker te och kaffe i solskenet. "Inga rivningsorder ifrån en domstol hade de heller och igår kom bosättarna och jagade ut fåren när min son vaktade dem", säger Mohammed med sammanpressad min. "Dom vill att vi ska försvinna", säger min kontaktperson Abdulkarim, fältanställd vid den israeliska människorättsorganisationen B'eTselem.
Kherbet Alhamam är en liten by på 70 personer. Familjerna kom till området som flyktingar från Haifa efter 1948 och fick möjligheten att hyra land istället för att hamna i ett flyktingläger som de flesta andra palestinier gjorde. Byn ligger nästan så långt norrut man kommer på Västbanken, cirka en mil norr om Tulkarem. Den nås endast med en fyrhjulsdriven jeep och ligger mittemellan de två bosättningar som ligger i det här området. Byn har haft dem som grannar sedan 1980-talet. Det här är ytterområdet i bosättarrörelsen, men det som händer här är bara en spegling av vad som händer på resten av Västbanken. Bosättningar är lagliga och utposter olagliga, enligt israelisk lag. En utpost får dock enligt en rapport från den israeliska regeringen understöd från en rad israeliska myndigheter och armén med till exempel el, vatten och säkerhet.[1] Det finns cirka 149 bosättningar och 100 utposter på hela Västbanken även om det är svårt att veta exakt. Räknar man med östra Jerusalem finns över 460 000 bosättare på Västbanken.[2]
Zakaria arbetar som tolk på en israelisk organisation som heter Rabbiner för mänskliga rättigheter. Han bor i byn Jit som har cirka 1 000 invånare och som ligger upptryckt mot bosättningen Qedumim öster om Tulkarem. Det enda som skiljer byn och bosättningen är ett taggtrådsstängsel och det är inte ovanligt med stenkastning mellan bosättare och bybornas ungdomar. Den enkla skillnaden är dock att byborna inte har soldater som skyddar dem. Zakaria berättar att armén kommer in i byn ungefär en gång i veckan på patrull och att man denna morgon var vid skolan för att förhöra barn att kasta sten. Den israeliska armén har ansvaret för att skydda den egna befolkningen på Västbanken. Enligt internationell rätt har man också som ockupationsmakt skyldighet att försvara civilbefolkningen, det vill säga de palestinier som bor här. Det har dock armén negligerat och ett flertal vittnesmål jag har hört påtalar hur armén ibland till och med understödjer våld från bosättare.[3] Zakaria berättar att han har fått stenar kastade på sig och när han försökte anmäla bosättarna blev han själv satt i arrest för att ha startat en påhittad brand. Hans organisation som är israelisk fick till slut ut honom efter tre dagar, men de flesta palestinier har inte sådana kontakter.
För att legitimera bosättningar på Västbanken använder Israel en lång rad olika lagar från olika tidpunkter under 1800 och 1900-talen. Till exempel tolkar Israel en lag från den Ottomanska perioden som att om en person inte har brukat sin mark under tre år kan staten konfiskera den. Om då Israel eller en grupp israeler placerar människor på en toppen av en kulle måste militären beskydda dem och stannar gruppen sen där i tre år kan man betrakta marken som israelisk. Ibland hävdar bosättare att man köpt marken, men i slutändan står det klart enligt gängse internationell uppfattning att Israel förflyttar sin egen befolkning in på palestinskt territorium och att det är emot fjärde Genèvekonventionen som är en del av den internationella humanitära rätten.[4]
Det har slagit mig när jag pratar med både palestinier och israeler runt om på Västbanken att man aldrig kommer att ge upp det man hävdar är respektive folks mark. Båda folken vill gärna hävda hur djupa deras historiska rötter är till den här marken. Båda folken kommer att slåss för marken med de medel man har. Jag har nu verkligen förstått att den här konflikten framförallt handlar om den marken de alla står på och som båda folken vill ha, men som verkar vara väldigt svår att dela på.
De bosättare som flyttar till Västbanken har många olika motiv. Den stora merparten som bor i bosättningar nära den Gröna linjen arbetar inne i Israel och bosättningarna har blivit förorter eller stadsdelar till de större städerna i Israel. I bosättningarna utanför Tulkarem pendlar många till städerna Tel aviv eller Netanya som ligger en timme till en halvtimme därifrån. Den Israeliska regeringen har till exempel gett stora skattelättnader för byggande i bosättningarna, vilket ofta ökar standarden för boende jämfört med israeliska bostadsområden.[5] Andra bosättare drivs av mera religiösa motiv där man vill återskapa det bibliska Israel. Dessa bosättare är ofta de som etablerar utposter och bor längre in på Västbanken. Många inom bosättarrörelsen hävdar att marken är deras, bland annat genom historiska referenser om hur många tusen år judar bott i ett specifikt område. Sådana idéer spårar ibland ut och resulterar ibland i våldsamheter mot palestinier. Till exempel i byn Kherbet Alhamam som jag skrev om i början av artikeln.
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
