Dagens skrivtips: Svenskarnas sexvanor | Nya bränder i Stockholm | Våldtäktsdömd får resning efter 10 årBörja här!
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Navid Modiri
publicerad 6 nov 2002 kl. 11.07:
Perfekt morgonsol i köket
Täcket åker av och ligger på golvet tills jag plockar upp det innan läggdags. Golvet är kallt och jag gör en mental anteckning. Skicka alla invandrarkompisar jag har på hyresvärden.
En sån morgon igen. Jag vet vad som kommer att hände idag. Innan jag ens har sparkat av mig det otvättade täcket vet jag exakt vad som kommer att hända. Människor som har nära-döden-upplevelser brukar tala om att livet passerar i revy strax innan det så kallade dödsögonblicket. Den revyn, eller snarare farsen, går jag igenom varje dag innan jag vaknar. Kalla mig synsk eller fjollig. Så är det.
Täcket åker av och ligger på golvet tills jag plockar upp det innan läggdags. Golvet är kallt och jag gör en mental anteckning. Skicka alla invandrarkompisar jag har på hyresvärden. Fötterna och resten av kroppen knottrar sig och fortsätter att knottra sig när jag ställer mig i duschen. Vattnet är kallt och gråts fram ur kopparrören.
Det är vid den här tidpunkten som fadern Lester i filmen American Beauty har sin smått rituella runkstund. Jag för en hand mot området men avskräcks snabbt när jag framför mig ser det spermahala kaklet. Jag är inte fyrtio, jag är inte pappa, fuck it jag är inte ens amerikan. Inte svensk. Inte iranier. Smått blandad i en mixer jag kallar min mor och utspottad innan sköterskan visste ordet av.
Handduken är fuktig sedan gårdagens dusch. Elementen fungerar inte. Klart som fan att dom inte fungerar. Knotter igen. Tar på mig samma senapsgula boxershorts och fasar över hur hålen bara blir större och större. Hur hålen bara blir större och större. Skiter i det som jag skiter i det mesta. När mina vänner frågar mig om vad jag gör så säger jag att jag slappar och säger dom ska du inte göra någonting riktigt som att bli religiös eller plugga till doktor så säger jag att jag skiter i det. Jag är sån jag skiter i att göra saker.
Frukostbordet. En dyster skara människor nedskurna till en. Densamme. Jag. Tittar ut genom fönstret och ser morgonsolen skina in. Tänker på den gladlynte mäklaren som var så exalterad över det faktum att vid gryningen så har ni solen rakt på frukostbordet och på kvällningen smått ljummet står den där över balkongen. Visst är det perfekt tyckte han. Jo tyckte jag verkligen perfekt. Och varje gång jag sätter mig vid frukostbordet så tänker på hur perfekt, hur utomordentligt perfekt det är att solen lyser just på mitt frukostbord varje morgon. Jag känner mig unik och kliar bort lite navellud. Det blir så klart ingen frukost. Anledningen till att jag ens sätter mig vid bordet är min mammas alla uppmaningar om att man måste äta en ordentlig frukost. Jag är inte hungrig. Jag är aldrig hungrig. Äter bara för att min omgivning inte ska tro att jag är anorektiker och lägga till det till den oändliga listan med cp-skador jag kan kalla mina. Hålen blir bara större. I magen i boxershortsen.
Jag kan oftast inte bestämma mig för vad jag ska ha på mig. Det känns som att man måste vara snygg och manlig på en gång. Lukta gott men inte för mycket. Se mysig ut men ändå maskulin. Pösiga kläder men ändå framhäva musklerna. Tajta jeans men ändå utstråla någon form av slapphet.
Ibland släpper det bara i huvudet. Just vid den här tidpunkten. Jag tänker tillbaka på den senaste halvtimman och tittar på min smutsiga säng. Sedan på den grusiga hallmattan. Det finns två vägar. En av dem innebär sömn. Den andre innebär vänner och andra människor som vill mig väl. Som med alla medel vill få mig att glömma allt som har hänt och jag känner att allting bara blir mer. Att alla bara blir fler och uppmaningnarna växer. Du måste ta tag i ditt liv. Du måste börja ta ansvar. Jag hinner oftast tänka att jag är ju en sån som skiter i, innan jag drar av mig pösbyxorna och spännelinnet. Öppnar dörren iklädd mina boxershorts och tänker en stund. Ljuset i slutet av tunneln. Ljuset i slutet av tunneln tänker jag ibland.
Vissa dagar tänker jag på Jesus och hur han egentligen hade det. Lysknappen i trappuppgången lyser röd. Vad otroligt perfekt med morgonsol i köket. Hann inte med frukost idag heller. Och hålen blir bara fler. Och större. Så det spelar ju egentligen ingen roll. Jag har rätt och alla andra har fel. Hinner jag tänka innan jag står utanför porten.
Knotter igen. Knotter in på bara skelettet och vem ska man klandra för kylan här. Hur många invandrarkompisar har jag egentligen och jag tänker att det kommer att bli en sån där morgon igen och det är nog lika bra att jag stannar kvar i sängen. Tänker jag innan jag bestämmer mig för att dra smutstäcket över ansiktet och låta morgonsolen smårunka i köket. Jag skiter i.
Navid Modiri, temporär skåning och fattig
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
