Jag klarade femton minuter av tv-programmet Skånefruar sedan var min bristningsgräns nådd och jag kände en stor skam över att vara skåning. Hur är det möjligt att ett produktionsbolag kan lägga pengar på att illustrera skånskor som hoppar omkring som självgoda bimbos i en miljö som inte är särskilt anmärkningsvärd, med pumpade bröst och silikonimplantat i läpparna?
Jag vet när jag träffat män från Stockholm så har de uppskattat skånska kvinnor för att vi inte varit så tillgjorda som stockholmskvinnorna. Vi har en förmåga till lite mer självdistans, men allt det rasar när jag ser hur kvinnorna från Skanör framställs. Det är kanske tur att man lagt dejtandet på hyllan så ens dialekt inte förråder en mer. Inte för att jag tror stockholmskvinnorna är bättre än kvinnorna jag just såg på tv, men det gör inte saken bättre.
Jag vet att jag fått kritik för mitt skrivande och att jag någon gång fått frågan om det finns något allmänintresse i mina texter. Det är något jag tagit till mig och även om det ibland inte finns något allmänintresse i dem så är jag i de fallen medveten om det. Men nu är jag bara en liten hobbyskribent som skriver för att jag uppskattar det, jag har ingen kändisstämpel och jag är inte med i något tv-program. Vad finns det för allmänintresse i en sådan serie som Skånefruar? Är det någon substans i deras uttalanden som kan föra mig framåt eller finns det någon lärdom de gjort som jag kan ta till mig? Vad dessa kvinnor ger är en exponering av deras egon som gör dem patetiska och jag förstår överhuvudtaget inte hur de kan ställa upp i ett sådant program.
Varför har man börjat framställa kvinnor som töntiga barbiedockor? Är samhället, eller männen som kanske står bakom mycket av det som produceras, trötta på den självständiga kvinnan som är rakryggad och som har mål i mun och vett innanför pannbenet? Det är kanske inte attraktivt mer? Men herre min je, vad finns det för attraktivt med dessa kvinnor som visar sina hem från Hollywood och Skanör? Nu låter jag som nurse Gretchel i Det våras-filmerna, men jag kan lova att jag tycker om att vara kvinnlig. Jag tycker om att ta på mig något som framhäver min kropp, pumps och ha en snygg frisyr, men för den sakens skull behöver jag väl inte uppföra mig som en docka som lämnat hjärncellerna hemma och anspela på sex i var och varannan gest och mening?
Men så sitter jag ju också som singel, kan jag inte låta bli att konstatera med ett stort leende. Fast hellre singel och ärlig mot mig själv än någon som får det kvinnliga släktet att framstå som mindre vetandes. Jag kommer ihåg en diskussion jag hade för några år sedan som mynnade ut i frågan: "Måste jag göra mig hjälplös för att få en man?" Kanske är det så, kanske inte. Men jag hoppas i alla fall på mänskligheten.
Mitt privilegium är att jag kan hitta av-knappen på tv:n vilket jag gjorde för en stund sedan.
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
