Efter flera år eller kanske ett helt liv: Lugn avslappnad paus då huvudet är tomt och ingen inre sorg gäckar den önskade friden.
Tråkigt kan jag känna samtidigt som det gröna bladet bara är och ger mig sorglöshet utan passionen som så ofta fått mig att leva i, utan och med.
Jag lämnade "den" där bakom och glömde ge en färdriktning så än i dag irrar den runt i ett försök att leta under och över men glömmer sorglöshetens land där tiden saktat in.
Friden må vara bra och allt har sin tid men jag saknar min följeslagare och sätter mig i skogsbrynet för att vänta in den tröstlösa passionen som i sakta mak snubblar fram.
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
