För mig handlar valet av parti om den grundläggande människosyn som finns. Stämmer den överens, kommer de andra frågorna att lösa sig. Partier är inte det viktigaste. Det finns inget egenvärde i något parti. Innehållet är det som spelar roll.
Jag har engagerat mig för att jag vill göra upp med den, i mitt tycke, förlegade och gammalmodiga socialistiska synen på människan. Den reducerar människan till undersåte, säger att hon är svag, oförmögen att förstå sitt eget bästa och i behov av politisk styrning. Den talar om människor i grupper och formar politiken efter schabloner.
Men det finns inga människor som är schabloner. Jag slåss för att utmana det gamla sättet att tänka med ett nytt. Den säger - det finns inga människor som inte bär på någon styrka, och det är politikens uppgift att bejaka och hjälpa fram den styrkan. Den säger - man kan inte kalla människor för svaga, för då tar man ifrån dem möjligheten att bli något annat. Den säger - finns det hinder i människors väg är politikens uppgift att röja undan dem.
Svaghet är ingen egenskap - det är ett tillstånd. Malin Wikström som tidigare var ordförande för de unga neurologiskt handikappade i Sverige berättade för mig att hennes arbete som lobbyist går ut på att motbevisa de politiker och myndigheter som vill göra henne till en del av en svag grupp. Hon är, enligt henne själv, mycket starkare än andra. Däremot kan hon då och då komma i situationer där hon behöver andras hjälp. Men det ger ingen rätten att definiera henne som svag.
Nettan Ripinen på Kriminellas Revansch i Samhället berättade för mig att även som missbrukare - utan att veta var hon skulle bo och med kanylen i armen - var hon stark. Men, sa hon, "jag använde min styrka på fel sätt".
Politiken måste se att människor har styrka, vara lyhörd för att människor är olika, och vill leva på olika sätt, och - när de kommer i behov av hjälp - behöver olika sorters hjälp.
Tror man att det är så, ger sig frågor kring skola, sjukvård, omsorg och rättsväsende av sig självt. Då blir det centrala, oavsett man ska utforma sjukvården eller äldreomsorgen, att man respekterar att människor är olika, och det ska finnas alternativ som passar. Att man kan få en utbildning som är anpassad efter ens särart, att man får makt att välja vårdgivare eller omsorgsform. Att rättsväsendet också ser till att eftervården av dömda fungerar, att man bygger på den styrka som finns och hjälper till att hitta vägen tillbaka till samhället igen.
Vem kommer att kämpa hårdast? undrar du. Jag vet inte, är mitt svar. Men jag tror att alla de som har väldigt lite kraft och styrka kvar efter allt för många år av socialistisk människosyn behöver någon som slåss för dem. Och därför är jag där jag är.
Tove Lifvendahl, ordförande Moderata Ungdomsförbundet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
