 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Birgitta Stiefler
publicerad 10 feb 2010 kl. 21.07:
Pannkaksmamman
Vissa figurer finns, andra inte, men ingen vet egentligen om Pannkaksmamman finns.
När de minst anade kom pannkaksmamman på besök. Hon hade en förmåga att komma när de hade blivit invaggade i tron att hon inte skulle komma tillbaka. När livet hade varit lugnt ett tag och deras mamma hade uppfört sig normalt en längre tid så försvann hon helt plötsligt. Kanske kom hon aldrig hem från arbetet den dagen eller så hade hon kanske stannat till i affären och stött på pannkaksmamman, för helt plötsligt började konstiga saker att hända igen.
Ofta märkte de att mamman hade försvunnit genom att hennes steg blev lättare. Hon kunde börja dansa med små lätta fötter på väg till bilen, eller så tog hon tre extravarv i rondellen. En gång hade hon trott att det inte funnits något glas till juvelerarbutiken och med ett dån slagit pannan i fönstret så att andra människor vände sig om när hon hysteriskt började skratta åt sin egen dumhet. För så var det ofta med pannkaksmamman: Hon var lite knasig, men hon visste om det så hon gick ofta och skrattade åt sina egna tokiga upptåg. Då var det såklart lite pinsamt och barnen önskade att deras egen mamma skulle dyka upp runt hörnet. De saktade ner sina steg och vände på huvudet för att se om hon kanske skulle hinna ifatt dem innan pannkaksmamman såg att de halkat efter.
Så blev det lugnt ett tag, och livet med den vanliga mamman fortsatte. Dagarna var förutsägbara, och de var inga problem att ta med kompisar hem. Men så från ingenstans när kompisen skulle äta middag med dem såg de ett konstigt ansiktsuttryck i mammans ansikte. Som om hon försvann och när hon öppnade munnen frågade hon med ny lite annorlunda röst om spagettin var sliskiga maskar. Hon la ett spagettistrå grensle över näsan och kompisen, som träffat pannkaksmamman innan, hängde med direkt och la två strån över näsan. Det slutade med att mamman gick och de fick lov att vara så tramsiga som de ibland behövde vara.
När de ett år fick en studsmatta ute i trädgården bad pannkaksmamman som kommit på besök om de inte kunde lära henne att göra frivolter. De skakade lite på huvudet för en sådan gammal tant kunde nog inte snurra runt i luften, men hon stampade lite med foten och gav sig inte. De satt på var sin sida av mattan och instruerade henne. För varje lite framsteg skrattade hon högt och klappade livligt i händerna. Till slut hade hon lärt sig, och inte så sällan fick de kalla in henne när hon skulle läsa saga för dem, för där i den nedgående solen kunde de se hennes siluett snurra runt, runt med det långa håret som fick ett eget liv i piruetterna.
Det bästa med pannkaksmamman var att alla älskade hennes pannkakor. Hon var urduktig på att få dem tillräckligt tunna så att de blev frasiga i kanterna. I hennes smet fanns hemliga ingredienser som man bara kunde gissa sig till, helt i onödan. Hon sa att på hennes dödsbädd skulle hon viska fram receptet, men till dess var det hennes ensak.
På samma gång som de fasade för pannkaksmammans återkomst så längtade de också efter henne när hon inte fanns där. Man visste aldrig vad som skulle hända och det var roligt när hon tramsade till det så de kände skratten virvla runt dem.
Kanske finns pannkaksmamman, kanske inte, men jag tror jag sett henne skymta i vänstra ögonvrån, några gånger.
|
