Till er som önskar Saddams avfärd ansluter jag. Er som gör det under rådande omständigheter skyr jag. Ibland helgar inte resultatet medlen, och detta syntes mig vara ett sådant fall.
Med vapen, hot och bomber skulle hela världen kunna demokratiseras på ett år. Garanterat. På pappret alltså. Verkligheten vore en helt annan.
Men för att börja någonstans. Visst skulle världen och det irakiska folket må bra av att landet förvandlades från en plågsam diktatur till, säg, något som liknar Turkiets demokratiska hållning. Självklart. Nog för att Turkiet har sina frågetecken, men som en demokratisk målkurs duger de. Dit kan säkert Irak nå någon gång. Om det görs på rätt sätt. På deras sätt.
Detta är inte deras sätt.
Västvärlden och FN har som policy generellt en oerhörd stor tolerans mot männskliga övergrepp i världen. Det måste de nog ha. För att kunna förbli FN och inte förvandlas till en odemokratisk polis, enhällig jury och avrättare i ett. Som det sker nu i form av USA. Tolerans och passivitet är priset för demokrati.
Mugabes Zimbabwe och Kim Jong-Ils Nordkorea är bara två av de verdervärdiga diktaturerna som det blundas för. Halva Afrika är en smutsig smälthärd förgiftad av brutala inbördeskrig. De ultraradikala talibanerna fick ta över ett helt land obehindrat. Inte ens när de störtades var de målet för operationen. Deras brutala styre användes först som ett propagandamedel för att legitimera jakten på Usama. Sedan gav Al Quaidas kopplingar även möjligheten att bakvägen köra över den otäcka rörelsen. Detta var förstås ett plus i kanten, och det utfördes genom att assistera ett redan existerande, etablerat motstånd. Norra Alliansen. Det var dem som officiellt tågade in i och övertog det fallna Kabul. Därför fungerade det så pass väl som det gjorde. Utan dem hade vi nog fortfarande tvingats blunda.
Antagligen måste det skyndas långsamt, annars faller hela systemet.
Irak är alltså inte ensamt på förtryckartronen. Om ens i topp. Landet har däremot lyckats bli någon form av skyltdocka för den amerikanska presidentens barnsliga lusta att likt en Sankt Göran besegra alla världens onda drakar. Onda som han ser dem. Afhanistan gav blodad tand, nu vill Dracula Bush ha mer av varan. Olja? Inte ens chans.
Det handlar om en regim, den amerikanska, och en ledare som helt enkelt i sin abnorma inskränkthet och ignorans ser de oliktänkande som missvisade som måste ledas rätt. Så måste det vara. Han tror genuint han räddar världen.
Och det kan ju aldrig slutat väl. Jag är övertygad att Bush med lätthet gräver fram en radikal politisk Saddam-motståndare i landsexil någonstans som gärna, efter att dammet lagt sig, tar på sig uppdraget att koka ihop ett Irak a la Washington. Men det kommer att sluta i ett inre stridigheternas pannkaka.
Dagen då en samlad irakisk opposition, i eller utanför Irak, står beredd att skrida till verket och ber om FN:s assistans välkomnar jag Bush marinsoldater och hejar dem över gränsen. Då sker regimskiftet på irakiernas villkor. Då är landet redo för det. Då är Bush hjälte. Det som sker nu är artificiell demokratisering i respirator med stickkontakt i Vita Huset.
Ingen förtryckare i världen kan i längden stoppa ett plågat folk från samlat uppror. Det om något förtäljer väl världshistorien.
Lyssna på den, inte på Bush.
Kim Lund, Människa oftast, synisk satiriker alltid.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Anna-Carin Collin
