 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Jan Wiberg
publicerad 16 apr 2010 kl. 12.26:
Pånyttfödelse
En man stod utanför sitt kontorsfönster och betänkte sina handlingar.
Allt har gått åt helvete. Jag vågar knappt visa mig, kommer inte sticka ut näsan när personalen kommer. Jag kan inte möta blickarna. Måste gömma mig. Allt är slut. Kört i botten. Inga utvägar. Inte nu längre.
Förfalskningar, bedrägerier, lögner. Brottsliga gärningar omöjliga att försvara, nesliga och skamliga. Skulle ge honom fängelse. Många hade förlorat pengar genom hans bedrägerier. Dom skulle hata honom, Spotta på honom.
Allt kommer tas från honom. Familjen lämna honom, barnen ljuga bort honom, frun gå ifrån honom, vänner förneka honom. Hans liv kommer att enbart ses ur förnedringens och skammens synvinkel, hans verk kommer att förnekas. Hans eftermäle kommer bli som bedragare.
Hellre döden.
Nedanför sig såg han gatan. Om han böjde sig försiktigt fram och tittade ner såg han gatan långt nedanför. Bilar såg overkligt små ut, för han befann sig högt uppe. Över femhundra meter upp i rymden. Hans byggnad hade länge varit stans högsta.
Det var inte ljust än men himlen började bli ljusare. Det grydde och dagen då allt skulle uppenbaras närmade sig obevekligt.
Han hade stått så i flera timmar, tyckte han. Övervägt chanserna till fortsatt liv. Övervägt straffets längd, sina möjligheter till fortsatt existens, bedömt sina krafter, möjligheten att börja på nytt. Men krafterna kändes uttömda och då också möjligheterna. Han hade gått in i värmen, satt sig på kontoret och undrat om han skulle kunna leva med förnedringen. Men insett att han då skulle svika något. Hittills hade han levat värdigt, hade tagit duster, han hade inte varit feg. Han hade spelat efter spelets regler. Ett högt spel. I giganternas division. Det mesta efter spelets regler. Att ha förfalskat och bedragit hade varit desperata chanstagningar. Chanstagningar när allt hade stått på spel. Det är inte ärelöst. Inte när allt står på spel.
Men när man har förlorat får man ta konsekvenserna. Om man vill sluta ärofullt. Det är det enda värdiga.
Han var osäker på om han tagit steget ut med vilja eller om det bara hände. Men efter allt grubblande virvlade han till sist genom luften.
Men då ville han inte dö längre. Nu ville han fortsätta leva. Vad brydde han sig om vanära, skam och ensamhet. Han ville känna kalla vindar mot sitt ansikte, han ville dra in frisk luft i lungorna, han ville känna dofter, han ville inte dö. Gatan kom snabbt kom närmre, han förstod att det skulle bli jävligt att möta den.
Därför fällde han ut armarna för att bromsa farten. Och den bromsades. Definitivt, den bromsades. Avsevärt. Han kunde styra sitt fall, i viss mån i alla fall.
Ärmarna fladdrade, rockskörten fladdrade. Fick tag i rockskörten, höll dom i fast grepp, rocken fylldes av luft. Nästan som en fallskärm. Farten dämpades än mer. Inte mycket fortare än med fallskärm föll han, seglade han genom luften.
Våning för våning ner mot asfalten, mot gatan där bilar, bussar och människor rörde sig.
Morgonrusningen hade börjat. Grå asfalt. Solen lyste mellan blocken. Ljus, vitgrå asfalt. Han ville inte få benen sönderslagna, hjässan krossad, blodet flödande över asfalten. Han ville leva. Göra allt för att leva.
Nedanför en flagga. En flagga på en flaggstång. Ut från fasaden på femte, sjätte våningen, en flagga till hans räddning. Dit styrde han sig, mot flaggan, släppte rockskörten, grep om flaggtyget, med fingrar stela av kyla i den glatta nylonväven.
Men fingrarna fick inget grepp, den glatta väven gled honom ur händerna.
Men farten var bromsad. Fallet hade nästan avbrutits, nästan helt och hållet. Han hade kunnat se in i ett fönster, möta en kvinnas blick. Se hur hennes blick förändrades när varseblivningen nådde intellektet och insikten uppenbarades i en sky som drog över hennes ögon. Han hade fått kontakt med en människa.
Fallet fortsatte. Bromsat, men det fortsatte. Under honom en baldakin av svart markisväv tillhörig ett konstgalleri. Han hade gärna velat ha ett galleri i sitt hus. Det hade gett status.
Dit kunde han manövrera sig. Det var inte långt, inte långt från lodlinjen. Fälla ut armarna, ändra tyngdpunkten, det var lätt. Dit kunde han ta sig.
Han landade på väven, den höll, men han föll ner på gatan. Studsade liksom på markisväven. Landade på rygg.
Jävlar, vad ont. Luften försvann. Det värkte, nästan svartnade för ögonen, han nästan svimmade.
Men svimmade inte, låg stilla, kände igenom kroppen. Benen, armarna, huvudet. Det var bara ryggen. Bara ryggen, allt annat hade klarat sig. Det var ju ingenting. Lite smärta bara. Ett revben bara. Eller ett par. Det var ingenting.
Han hade klarat sig. Han nästan sjöd av stolthet över den luftfärd han gjort. Han hade överlevt, tänkte han. Det var säkert inte många som skulle klara, det han klarat, tänkte han.
Låg med slutna ögon, låg länge för att samla sig. Var medveten om att folk flockades kring honom, sorlade, försökte göra sig behjälpliga, försökte tala till honom. Dom pratade om hans fall, några hade sett honom rasa genom rymden, sett hur han styrt sin färd. Talade om att ringa efter ambulans, klart man skulle ringa efter ambulans, om det inte var gjort redan.
Om jag reser mig nu kommer mitt ansikte att brista ut i ett obehärskat leende. Jag kommer att blotta obehärskad glädje. Och stolthet, tänkte han. Kanske kommer också benen darra.
Därför låg han kvar ytterligare någon minut, tills han kände att han kunde behärska smärtan, hålla inne med sina känslor och styra sin kropp. Därefter reste han sig, borstade av sina kläder, med en viss möda gjorde han det. Och så avlägsnade han sig liksom återfödd.
|
