Skriv idag om: Att slippa teori för skoltrötta | Obama och katolska kyrkan | Kidnappade LVU-flickan i Sävsjö Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Michael Gajditza
publicerad 2 jul 2010 kl. 06.00:
Påkostad polisinsats endast spel för gallerierna
Jätterazzian i Göteborg betecknas av polismyndigheten som den största insatsen någonsin mot MC-kriminella och redan samma dag som tillslaget skedde så meddelades allmänheten också om den stora framgång den innebar. Men vad hände egentligen?
"Nu börjar vi kunna skönja resultatet av polisens hittills största framgång i kampen mot den organiserade brottsligheten." Det är vad som sades av polis direkt efter tillslaget mot Hells Angels Göteborg. Enligt artikeln är det den största insats som någonsin gjorts mot MC-brottsligheten i Sverige. Hos mig väcker artikeln, tillsammans med den artikel som skrevs i anslutning till tillslaget, mängder av frågor och jag tänkte här ställa några av dem till såväl polis och media som till ansvariga politiker.
Frågorna ställs också med utgångspunkt i mina tidigare personliga erfarenheter av polistillslag mot MC-klubbar både i Norrköping och i Västerås, då jag vid olika tillfällen engagerats som ombud för att i efterhand bevaka både gjorda beslag och för att på olika sätt följa upp de kränkningar som en del råkat ut för i samband med tillslagen. Om du vill veta mer om hur en polisrazzia i de här sammanhangen kan gå till så skrev jag efter ett tillslag mot Solidos MC i Västerås i februari i år en sammanställning över vad som skett och om vad man från polisens sida anförde som grund för att en lördagkväll/-natt sätta ett fyrtiotal poliser i arbete. Vi de andra tillfällena jag nämnde så har insatserna varit betydligt större och då även inkluderat biträde av den nationella insatsstyrkan.
Polisens arbete har under en följd av år, enligt deras egna uppgifter, inriktats mot det som kallas "organiserad brottslighet" och då i hög utsträckning med spetsen riktad mot biker-kulturen och MC-klubbar. Stora ansträngningar har gjorts avseende såväl de materiella som de personella resurser som satsats i jobbet. Dessa resurser har successivt tillförts myndigheten under 2000-talet under allmänt tal om den tilltagande och allt grövre brottsligheten. Frågan är om den verklighet som fått utgöra beslutsunderlag för dessa satsningar verkligen existerar.
Insatserna har ofta, precis som nu, skett under massmedialt uppmärksammade former där olika polischefer vid olika tillfällen berättat om sina stora framgångar och om att "si och så många har gripits". Om polisen och rättsväsendets framgång skulle mätas i antalet gripanden så ser det onekligen bra ut och journalister från olika media har snällt ställt sig till förfogande för att likt megafoner för polisen vidarebefordra den bild som polisen önskat få spridd. Den stora allmänheten har gång efter gång och med hög repetitionsfrekvens, härigenom fått en bild av en galopperande brottsutveckling som helt enkelt inte existerar.
Hela bakgrunden till denna jätteinsats får också den sägas vara tveksam. Som jag förstått det så har det handlat om en intern konflikt inom HA och i samband med denna så ska en av medlemmarna ha gjort någon sorts överenskommelse med polisen. Han ska ha bidragit till att en pistol återfanns nedgrävd någonstans i närheten och han har även anmält ett par av de andra medlemmarna för att de med tvång tatuerat in ordet "out" vid hans HA-tatuering. De ska också, enligt anmälaren, ha gjort sig skyldiga till någon form av brott då de hämtar pengar och utrustning som tillhör klubben i hans bostad. Tänkbara brottsrubriceringar har vi nu fått i det lämnade åtalet, som omfattar sex män, och de grövsta är rån och anstiftan till misshandel. Dessa rubriceringar och dessa personer hade säkerligen ändå mötts i tingsrätten utan den jätteinsats som gjorts för att utreda ett sådant här brott.
Vad krävs då för den här sortens massmediala polisingripandejippon? Jo, över 300 poliser, Nationella Insatsstyrkan, Rikskriminalen, Länskriminalen, Kronofogden, Ekobrottsmyndigheten samt monsterbilen Sandcat deltog under razzian. Vidare tre helikoptrar varefter hela polisens tekniska avdelning finkammade området. Insatsen resulterad i att 21 personer anhölls, av vilka nu sex personer kvarstår.
Jätterazzian i Göteborg betecknas av polismyndigheten som den största insatsen någonsin mot MC-kriminella och redan samma dag som tillslaget skedde så meddelades allmänheten också om den stora framgång den innebar. "Det här är en av de största framgångarna i kampen mot organiserad brottslighet och den troligen största insatsen någonsin mot MC-kriminella".
Alla polisiära ingripanden skall grundas på den så kallade "behovs- och proportionalitetsprincipen". Den skada som drabbar den enskilde skall stå i proportion till behovet av att utföra en viss åtgärd. I dessa fall är alltså resultatet av åtgärden avgörande för vilka resurser som får tilldelas. Av de åtgärder som polisen får använda skall de också enligt proportionalitetsprincipen välja det alternativ som ger minst skada för den enskilde.
Frågan som utefter behovs- och proportionalitetsprincipen måste ställas är då: Var hela denna enormt kostnadskrävande insats verkligen nödvändig? Hade det inte räckt att efter spaning gripa alternativt hämta de sex nu åtalade personerna till förhör, och då med ett minimum av poliser närvarande? För nog hade väl en åklagare kunnat räkna ut vilka personer som det kunde tänkas finnas tillräckliga bevis emot för att kunna få igenom ett åtal, eller?
Polisen i Sverige har de senaste åren tillförts historiskt stora summor pengar och extra personal till sin kamp mot så kallad "organiserad brottslighet". Då samma poliskår inte förmår uppvisa resultat, som när det kommer till brottsbekämpande verksamhet måste mätas i hur väl man lyckas förebygga brott och i antalet lagföringar, har medieexponerade insatser istället fått ersätta dessa. En oerhört personalkrävande aktion, med ytterst knappa resultat men med stor medieexponering, betecknas då som den största framgången någonsin mot organiserad brottslighet!?
Låt oss slå fast att ett antal miljoner förbrukats för att häkta och åtala ett mindre antal personer (förmodligen minst fem miljoner för utredning och tillslag där tillslaget enbart kan ha kostat runt två miljoner). Dessa personer hade istället kunnat hämtas till förhör med kanske tre patrullbilar som all nödvändig insatsstyrka. Ett sådan insats hade dock riskerat att drunkna i mediebruset och då icke kunnat tjäna som ett översynligt exempel på polisens "arbete" mot så kallad grov, organiserad brottslighet.
En annan fråga man måste ställa sig är följande. När polisen nu lägger så stora resurser på MC-klubbarna, vad är det då som istället blir liggande? Har det egentligen gjorts någon riktig utvärdering av förhållandet mellan nedlagda pengar och resultat? Den enda jag själv känner till är BRÅ:s utredning och den var inte särskilt uppmuntrande.
Jag kan helt enkelt inte låta bli att jämföra två av polisens avdelningar för att visa, lite förenklat, vad jag menar. Låt oss kalla enheten för tillslag och störning av den organiserade brottsligheten och MC-klubbar för enhet A. Som visat saknas här inte resurser och man gör verkligen sitt absolut yttersta vad gäller insatser. Tillslag, beslag och gripanden är vanligt förekommande men av det som inledningsvis var ett gigantiskt slag mot brottsligheten brukar i slutet innebära att de absolut flesta av de som delgivits misstanke om något, frias helt. Jag påstår att resultatet i förhållande till resurserna är skrämmande dåligt.
Någonstans kanske det är fel på arbetshypotesen om att X antal hundra poliser arbetar i Y antal år för att få fram bevis för att en klubb är organiserat brottslig genom sin delaktighet i Z antal brott? Efter en tid återstår egentligen bara två möjliga frågor.
1) Är dessa MC-killar så smarta att de, trots att de genom sina västar och annat tydligt talar om sin tillhörighet, kan klara sig undan den detaljgranskning som nu pågått under mycket lång tid? 2) Kan det helt enkelt vara fel i arbetshypotesen och skälet till att man inte finner bevisen man söker för organiserad kriminalitet, är att den helt enkelt inte existerar?
Om man då ställer det ovan beskrivna intensiva arbetet för att ta människor till domstol och för att där döma och utdela straff, mot det arbete som Riksenheten för polismål lägger ner på att lagföra poliser som begår brott och olika fel i tjänsten så kan man ana en viss skillnad i ambitionsnivå. En närmast skrattretande stor skillnad, om det inte vore för allvaret i det som sker och den effekt det så småningom kommer att få för människors förtroende för rättsväsendet.
Här har vi å ena sidan en grupp mot vilka nitiskheten hos våldsmonopolet är så stor att minsta lilla överträdelse av vad det vara må - oaktat om det finns någon sorts omständigheter som kan ge en förklaring - att de får räkna med att vad det än är så tar det minst någon timme, det resulterar förmodligen i en tur till polishuset där man oturligt nog har så mycket att göra just för tillfället att det blir till att vänta i en arrest någonstans så länge... och så vidare.
Den andra gruppen misstänkta brottslingar kan i lugn och ro avvakta vad riksenheten kommer fram till och det innebär, som framgår av dessa siffror, i de allra flesta fall att den aktuelle polismannen kan fortsätta att sova gott om nätterna. Så här ser det ut siffermässigt på enheten:
2005 handlade Riksenheten 3 877 anmälningar mot polisanställda varav förundersökning inleddes i 1 175 fall (30,3 %). I 67 fall lagfördes den polisanställda, en siffra som motsvarade 1,7 % av de inkomna anmälningarna och 5,7 % av inledda förundersökningar. Tre år senare, 2008, var antalet anmälningar 4 443 stycken och antalet inledda förundersökningar 1 013, motsvarande 22,8 %. I 59 fall lagfördes den polisanställda vilket motsvarar i 1,3 % av de inkomna anmälningarna och i 5,8 % av de inledda förundersökningarna.
Den som vill och orkar kommer, som jag gjort, att finna att inte ens grova brott som våldtäkt behöver leda till något gripande. Andra minns Osmo Vallo-fallet och i än färskare minne finns Johan Liljekvist där chefsåklagare Björn Ericsson till och med grep in som rättsmedicinsk expert för att få ett rättsläkarintyg att stämma med vad de aktuella poliserna har uppgivit om händelsen. (Läs mer.)
Det, mina vänner, är vad som brukar kallas likhet inför lagen!
Michael Gajditza, En drygt 50-årig man som varit engagerad i samhällsdebatten sedan 1973.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
