I september satt jag med kinderna vilandes i mina händer och tittade på det fina hotellet på dataskärmen. Det hade allt vad man kan tänka sig av stora pooler, fina rum och närhet till havet, men efter att jag pratat med vänner om klimatet i Egypten i slutet av november blev jag oerhört tveksam till att åka dit. För något år sedan var jag och barnen i Marocko i januari och även om det var härligt som en svensk sommardag när solen sken, så blev det ruggigt när molnen tornade upp sig. De önskar sig sol, värme och inbjudande stränder när de väl ska iväg.
Min molande känsla nere i vänstra maggropen gav inte med sig och jag började leka runt på nätet efter reguljärbiljetter. Mitt liv är för närvarande väldigt strukturerat med en faslig massa arbete, fotbollsträning, läxläsning, gitarrlektioner och inte mycket lämnas till spontanitet och vardagligt äventyr. När händerna sjönk allt djupare ner i kinderna insåg jag att det var det jag önskade om jag skulle lägga en hop pengar på en resa. Jag ville ha äventyr.
Sedan jag såg en dokumentär om latrintömmarna i Calcutta hade jag bestämt mig för att aldrig åka till Indien. Jag har inte velat uppmuntra ett system som jag tycker är helt tokigt, men åren har gått och jag har förändrats och ser kanske på livet på ett annat sätt idag. När tankarna började spinna runt Indiens breddgrader var det Taj Mahal som var mitt mål. Snabbt insåg jag att det kanske inte var så himla varmt i de delarna av Indien i mars månad, och dessutom var det väldigt långt till närmaste strand. Med andra ord la jag Taj Mahal tio år fram i tiden, till en period av mitt liv då barnen är stora och inte bor hemma mer.
När de kom hem från skolan den dagen frågade jag dem om det var okej att vi avbokade resan till Egypten och åkte till Mumbai och Goa istället. Med ryggsäck och utan hotellbokningar. Den store tittade glatt på mig och sa: "Fan, vad häftigt". Den lille som är mer strukturerad i sin läggning tittade lite tveksamt på mig och sa att han följde med om vi bokade första natten hemifrån. Månaderna har gått och visum är ordnat, och en vaccination. Om några dagar åker vi, och "Lonely Planet" ligger nu permanent på soffbordet. Den store kan nästan inte vänta och den lille har resfeber.
Min syster i USA har lovat att "bail us out" om vi blir tillfångatagna av Talibanerna. Jag lovar å min sida att använda min kvinnliga charm till att hålla lösensumman så låg som möjligt. Jag tror det blir bra. Många runt omkring undrar hur jag vågar detta, men jag kan inte låta bli att titta lite förvånat på dem. Jag utgår från att människor är goda av sin natur. Idioter kan man hitta överallt, och varför ska jag begränsa mig bara för att omgivningen tycker det är lite väl äventyrligt att dra iväg med två barn på en back-packer resa till Goa.
Denna morgon den 16 mars går nu en orangefärgad sol upp utanför mitt fönster. Snön ligger envist kvar på marken och jag ser att bilens rutor åter behöver skrapas. Det ska bli skönt att slippa bort ett tag, från kylan, måsten och alldagligheten.
På lördag drar vi iväg med Maxiyatzy, rupier, nyvaccinerade armar och en glad oroskänsla i kroppen.
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Stina Lyngmark
Moldavien är ett av Europas minsta länder och tyvärr också ett av de fattigaste.
