 |
RESOR
Artikel
av Jan Wiberg
publicerad 5 jan 2010 kl. 11.18:
På väg i Marocko
Intressekonflikter under nattlig bussfärd.
I Essaouira är vågorna skyhöga, tar sats, bryter, och vräker sig in mot staden. Men de är för våldsamma för att man skall kunna bada, vattnet är brunt, det verkar förorenat, stranden är full av skräp. Det finns inte heller några badare, bara några flanörer, en joggare och några som sitter i solen.
Varför skall man stanna här, när man tycker att den pittoreska medinan med de typiskt marakockanska restaurangerna och de folkloristiskt utstyrda musikerna mest verkar turistfällor? Om man inte har lust att köpa något av de påträngande försäljarna, varför skall man stanna här när det finns så mycket annat?
Alltså drar man. Till Laayune, huvudstad i Västsahara. Dit åker man buss. I 20 timmar. Man reser genom det presahariska bergslandskapet, ser den blånande Atlanten i Agadir. Mörkret faller, månen dyker upp över horisontlinjen, enorm, full, brandgul som en apelsin. Man reser timma efter timma, sitter obekvämt, byter ställning, lägger ena benet över det andra, men byter tillbaka, försöker tänka, ändrar ryggstödet, men ändrar tillbaka, kollar klockan. Massor av timmar till Laayune. Utanför är det ett blåaktigt nattligt ökenlandskap. Buskar, stenar, sand, horisont upplyst av en silvervit måne, nu mycket mindre när den står högt på himlen. Och stjärnor. Efter Agadir är jag den enda västerlänningen. Många kvinnor är beslöjade. Många män har gilabas, alla äldre i alla fall. De har dragit upp huvorna över huvudet för att kunna sova.
Klockan blir ett, den blir två fast det går långsamt. Man blir trött, byter ställning och försöker somna. Sluter ögonen, ändrar ryggstödet. Men ingen sömn infinner sig. Hjärnan funkar dåligt, humöret uselt, irriterad, trött.
Då börjar han spela musik, han som sitter på bänken bredvid, på andra sidan mittgången. Inte särskilt högt men altför högt för att man skall kunna bortse från den. Arabisk musik på en I-pod. Förut hade han hörsnäcka. Men nu hörs nog musiken över hela bussen. Att ingen reagerar! Att ingen säger åt honom, alla försöker ju sova! Men kanske är det så det är här. Hög toleransnivå. Man får leva utan att folk lägger sig i.
Klockan blir tre och den blir halv fyra. Jag försöker gilla läget, gilla musiken. Arabisk musik är vacker. Egentligen mycket vacker. Men den är för hög, den gör det omöjlig att somna. Och jag skulle behöva sova. Det går inte att gilla läget länge och inte heller att tycka att musiken är så vacker. Den är bara irriterande. Varför säger ingen åt honom? Inte kan jag göra det? Inte skall den ende västerlänningen på bussen bestämma hur det skall vara. Och säger jag något kommer stämningen att förändras. Han blir förolämpad och man får sitta resten av bussresan i fiendskap. Och irriterande musik. Kanske spelar han för att provocera mig. Jag tittar argt på honom, tittar på I-poden, försöker se honom i ögonen, men vet inte om mannen över huvud registrerar mitt ogillande. Musiken fortsätter, fortsätter att irritera, fortsätter att hindra den sömn jag annars säkert skulle ha fått. Som jag behöver. Dessutom känns det förnedrande. Det är en intressekonflikt. Mitt intresse av att få sova. Och hans av att få höra musik. Som han tydligen kan höra i hörsnäcka. Jag tycker att det är mycket som talar för min sak, fast jag är den ende västerlänningen och fast att jag tydligen är den ende som reagerar. Så jag säger, på svenska: "Stäng av den förbannade musiken, för helvete". Och eftersom jag inte räknar med att han förstår svenska, lägger jag till, att jag tycker att musiken är för hög, på franska.
Stämningen förändras, han stänger av musiken och det inleds ett samtal mellan oss. Vi delger varandra våra familjesituationer, han berättar att han är saharouis, ett ökenfolk, hans far har kameler, han har åtta syskon, han bor i Laayune, arbetar inom administrationen. Men fadern hade jordbruk. Han har tre barn.
Vårt samtal forsättrer och fortsätter. Han vill veta om vintern i Sverige. Om snö och is. Han vill veta om Volvo, Ericson och Ibrahimovic. Men efter ett tag verkar vårt samtal upplevas störande av de andra passagerarna. En ny intressekonflikt uppstår, mellan de passagerare som försöker sova och de som samtalar.
Och samtalet dör. Men då är vi inte en timmas bussresa från den ockrafärgade ökenstaden.
|
Stina Lyngmark
Moldavien är ett av Europas minsta länder och tyvärr också ett av de fattigaste.
