MEDIA
Artikel av Ramona Fransson publicerad 12 jul 2008 kl. 10.34:

På trappan till Sveriges Radio Göteborg, 1969

"Varför skriver jag detta? Jo, för att min revansch har kommit. Efter mycket kämpade, med mottot, aldrig ge upp dina drömmar, kom Sveriges Radio Göteborg/Lena Rångeby hem till mig och gjorde en intervju, som handlar om mig som deckarförfattare."
(Foto föreställande Ramona 1969)

I nionde klass var det dags för pryo, idag säger man prao. Skillnaden? Ja, inte vet jag! I vilket fall som helst, var jag intresserad av media och ville se hur det fungerade. Sagt och gjort, jag tog spårvagnen ut till Delsjön. Det var där Sveriges Radio TV i Göteborg hade sitt säte på den tiden. Året var 1969.

Jag klev in i den enorma byggnaden och stegade fram till receptionen.
- Hej, mitt namn är Ramona Dancyger. Jag kommer från Kungsladugårdsskolan. Jag skulle vilja prya här.
- Vad sa du att du hette sa du, frågade receptionisten.
- Ramona Dancyger.
- Känner du nån här?
Jag skakade på huvudet.
- Kan du vänta, så ska jag ringa efter någon som får ta hand om dig, sa hon.
Jag nickade och satte mig i trappan, som ledde upp till de övre regionerna.

I en timma satt jag lydigt och väntade, men ingen kom. Till slut gick jag åter fram till receptionen.
- Är du kvar än, sa receptionisten. Ja, det är nog ingen idé att du väntar längre. Du får komma tillbaka någon annan gång.
Jag tackade och lämnade byggnaden.

Just då tänkte jag inte på att mitt efternamn kunde ha varit haken. Inte heller mina mörkbruna ögon och mörkbruna hår. Det kanske det inte var heller. Men i min klass på den tiden, fanns knappt några mörkhåriga barn, med mitt sydländska utseende. Mest var det finska och svenska barn.

Nu när jag tänker på frågan hon ställde: Känner du nån här? Nu förstår jag mer vad den frågan innebar. Men hur skulle mina föräldrar, som inte var speciellt duktiga på det svenska språket, kunnat skapa ett kontaktnät, i ett land som var främmande territorium? Att skapa ett kontaktnät tar ofta minst en generation. Ibland fler.

Varför skriver jag detta? Jo, för att min revansch har kommit. Efter mycket kämpade, med mottot, aldrig ge upp dina drömmar, kom Sveriges Radio Göteborg/Lena Rångeby hem till mig och gjorde en intervju, som handlar om mig som deckarförfattare.

Så barnet Ramona, med föräldrar som flytt från krig och förföljelse, har blivit tant, och lyckats i ett land, som i många generationer varit homogent, och som har haft svårt med att få in acceptans för annan kultur. Nu sitter jag inte längre, längst ner, på trappan och väntar. Istället kliver jag uppåt i densamma. Det är jag jädrans stolt över!