KROPP & SJÄL
Artikel av Angus Liddell publicerad 23 dec 2011 kl. 06.00:


Foto: flickr/plastAnka (BY CC 2.0)

På julafton försöker jag vara "normal"

Nu ska jag bara förlåta alla som lurade mig på Facebook, när min fru påstod att det var en gammal svensk tradition att massera sin frus rygg dagligen veckan före jul.
Vecka 51 och allt som hör till. Tiden kan inte stoppas, och hur jag än vrider och vänder mig så blir det i mitt hem vi firar jul i år. Med "vi" menas min frus sida av släkten. De är mer samlade geografiskt än min egen, och vad man kan kalla "normalt" folk.

Intet ont om min släkt alls, men ordet "normal" är inte det första som landar på min tunga, och inom detta finns även jag, icke alls "normal" och oftast väldigt tacksam för detsamma.

Tänk om man var normal, om man skulle hålla uppe diskussioner bara för att, om man skulle le åt människor som inte gör en glad, om man skulle läsa de böcker man bör läsa istället för dem man vill läsa. När folk frågade hur man mår så skulle man svara: "Jodå, det är så bra så."

Nej, tacka vet jag den spännande människan som säger: "Har du en Stesolid och ett par timmar så kan jag svara sen." Inget bättre kan hända mig än att någon annan ger av sitt liv, av sina erfarenheter och av sitt sätt att tänka. Jag anser verkligen att varje människa är fantastisk på sitt sätt och verkligen även vacker på sitt sätt. I min värld finns det inga fula människor, utseendet är bara något man fått på köpet.

Men nu är det som sagt jul och jag vet att min fru vill att jag ska vara i alla fall lite "normal". En i släkten kommer inte att dyka upp, och det är så varje år av olika anledningar. Den starkaste av dem är väl att jag lackerade en del av hans bil för cirka 10 år sedan, och det skulle kosta 700 kronor. Som lite extra, eftersom han är släkt, polerade jag hela bilen, och som han sa när han kom och hämtade den; "Den é ju fan som ny". Och ja, det var den. "Du får pengar sen", sa han, och sedan dess har han aldrig hälsat på. Min gamla styvfar hade rätt när han sa: "Är det nån du helst inte vill träffa så låna dom pengar."

Ja, det är ju ingen stor sak men ändå ganska intressant vad man kan få för 700 kronor nuförtiden.

Jag anser att jag är lyckligt lottad som har ett varmt och skönt hem, julmat och julgran, och till och med ett och annat paket blir det i år till pågarna som nu är 18 och 20 år. Jag har under hela deras uppväxt kunnat förse dem med en bra jul, och nu känns det lite som att man är i mål. Min största fasa när de var små, var just att inte ha råd. Det går inte en jul utan att jag tänker på alla som faktiskt har det riktigt svårt. Vanligare och vanligare har det blivit för människor att falla mellan stolar och bli jättefattiga, fått lämna hus och hem, blivit arbetslösa och inte veta något om framtiden. Fattigdom är bland det svåraste. Fattigdom märker människor för livet, och jag har många gånger sett hur människors hela livsstil danats decennier framåt av tidiga upplevelser av just fattigdom.

Vi lever i en mycket underlig tid då värderingar kastas till höger och vänster, TV-program som "Dr Phil" som påstås vilja finnas till för att hjälpa människor, och samtidigt sänder ut deras privatliv för hela världen. Vill du hjälpa dem, Dr Phil, så öppna en mottagning och jobba gratis med folks problem, utan några kameror, utan miljoner tittare. Du lär nog inte behöva ta ut någon mer lön under din livstid med allt som du tjänat hittills på alla dessa människor. Skriv ännu en "hjälp dig själv"-bok och ge alla inkomster från boken till hemlösa barn i USA. Jag lovar att köpa den, däremot inte läsa den.

En enda människa kan göra så mycket, och ännu mer om man är känd.

Men som sagt nu ska jag försöka vara lite "normal". Jag ska inte ta upp hemlösa barn, ensamma människor, orättvisor, svält och våld, religionsidioti, abort, förtryck, alkohol och droger. Jag ska försöka att hålla mig till det som är positivt, och kanske klarar jag det en hel kväll. Men bara kanske, för jag är bara människa och full av tankar. Jag har otroligt svårt att just nu inte vandra iväg i andra tankar, när någon berättar för mig att Kajsa Bergqvist kommit ut som lesbisk.

Visst Kajsa, jag lever också hellre med en kvinna. Jag kan ha svårt ibland att förstå hur så många kvinnor står ut med oss män, men det verkar finnas lock till alla grytor ändå och tur är väl det.

Nu ska jag bara förlåta alla som lurade mig igår, när min fru påstod att det var en gammal svensk tradition att massera sin frus rygg en halvtimme dagligen veckan före jul. Jag frågade mina "vänner" på Facebook och alla som svarade (jag borde kanske ha reagerat på att det bara var kvinnor) lovade dyrt och heligt att så var fallet. Jag skulle till och med vara glad, sa någon, att hon inte tagit upp det tidigare, då vi varit tillsammans i 22 år. Som grädde på moset så skulle det enligt traditionen vara så, att om jag inte gav massagen så skulle alla oturliga saker som drabbade familjen det kommande året vara MITT fel.

När väl massagen var klar, och många runt om i Skåne säkert skrattade gott, så sa min fru: "Angus, Angus, Angus, du kunde väl i alla fall tänkt så långt som att om du nu inte gjorde det, ja, då skulle allt vara som vanligt ändå, för som du vet så brukar ju det mesta vara ditt fel."

Den här kvinnan skulle du ha träffat, Kajsa, då skulle du min själ ha blivit straight samma kväll. Skämt åsido. Jag älskar henne för den hon är och hon älskar mig för den jag är. Kan man ha det bättre?

God jul och var rädda om varandra!