 |
LITTERATUR & POESI Artikel av Anitha Östlund publicerad 2 dec 2009 kl. 12.28: På flykt"I mitt huvud började ett scenario spelas upp där jag gjorde något jag aldrig förut vågat, och till slut reste jag mig beslutsamt upp och smög ner i källaren för att packa ihop mina och Zabines sommarkläder...""Vi börjar nu närma oss Thailand och vi ber er att spänna fast era säkerhetsbälten". Jag vaknade med ett ryck av rösten som på bruten svenska berättade att det var dags för landning. Vid min sida satt min femåriga dotter fortfarande sovande. Jag böjde mig över henne och tittade ut genom fönstret och såg de vita ulliga molnen ersättas av grönblått vatten och gröna skogar. "Gud så vackert!" sade jag för mig själv och satte mig på min plats igen. När flygplanet tagit mark på landningsbanan och vi lite vimmelkantiga av lätt åksjuka kommit ut möttes vi av en varm fuktig luftström och jag drog ett djupt andetag för att känna doften av landet. Tänk om vi ändå varit här under andra premisser tänkte jag och smekte min dotters kind. Hennes ljusa lockiga hår hade trasslat ihop sig, och de grågröna ögonens kanter var lite kleggiga av morgongrus. "Är vi framme nu?" sade hon så tyst att jag fick anstränga mig för att höra orden. Jag satte mig på huk framför henne och plockade fram dotterns älsklingsgosedjur Totten sedan svepte jag bak hennes hår och tog hennes ansikte mellan mina händer. "Lilla stumpan, vi skall resa ganska långt innan vi når platsen vi skall bo på, men när vi kommer fram skall vi bada. Det blir väl kul?" Hon tittade mig djupt i ögonen och frågade med darrande läppar frågan jag fasat för. "Kommer pappa också dit?" Jag såg i ögonvrån att en vakt närmar sig och reser mig snabbt upp efter orden. "Vi får se älskling, vi får se." Vid passkontrollen tittar jag mig försiktigt omkring och ser att stället vimlar av vakter iklädda uniform. Känner lite oro i magen när jag tänker på hur långt från Sverige vi är ifall att något skulle hända, men samtidigt vaknar min nyfikenhet och känsla för äventyr. Zabine har tyst åsett skådespelet runt oss och står med nyfikenheten skimrande i ögonen och ler. "Mamma! Varför är det så mycket poliser?" Jag hinner inte svara eftersom vi precis kommer fram till passkontrollen och får visa upp våra pass. De studerar både mitt och dotterns länge innan den ena vinkar till sig en vakt. På klingande thailändska står de sedan och diskuterar och gestikulerar och min mage dansar virveldans medan en rännil av svett börjar sin färd från min nacke. Var det slut nu? Skulle vi inte komma längre? Frågorna snurrade runt i min uttröttade hjärna och jag kände att jag nog skulle behöva besöka en toalett. Plötsligt tar en kvinna tag i min arm och börjar tala med mig på mycket dålig engelska. Det enda jag är riktigt säker på är att hon frågar något om Zabine, och flera gånger frågar hon om dottern är min. Till slut släpper hon min arm och vinkar mig till ännu en kvinna. Det visar sig att hon är mycket duktig på svenska och några minuter senare går jag med bultande hjärta ut från byggnaden. Det vimlar av tuktuks och taxibilar och jag hugger en i mängden. "Mamma! Varför höll tanten fast dig?" Zabine lutar sig fram mot mig och ser frågande ut medan hon tvinnar en länk av det långa håret runt sitt pekfinger. Jag ryser över likheten hon har med min man och pussar henne i pannan. "Sov nu stumpan, det är en lång resa vi har framför oss." Under tiden som jag ser små byar passera sitter jag och tänker tillbaka på gårdagen. Som vanligt tjafsade min man med dottern om ingenting, och när han slutligen klappade till henne sprang jag storgråtande fram och lade mina armar skyddande runt hennes kropp. Skakande av ilska greppade jag sedan det jag fann och slog, slog och slog. Skrattande tog han tag i mina händer och bröt loss det som var kvar av bananen jag använt som tillhygge och sade med spe i sin röst "Jaha, så du skall döda mig med en banan? Lycka till!" Efter att han gett mig tillbaka den gick han skrattande med bestämda steg ut ur rummet och in på sitt kontor. I min hand hade jag resterna av den gula frukten, smaschad och fullständigt söndermosad. Jag tröstade min lilla älskling som gråtande frågade om och om igen varför pappa var så elak, och hon somnade i min famn fortfarande snyftande. I mitt huvud började ett scenario spelas upp där jag gjorde något jag aldrig förut vågat, och till slut reste jag mig beslutsamt upp och smög ner i källaren för att packa ihop mina och Zabines sommarkläder, sedan gömde jag väskan i städskåpet där jag visste att den inte skulle hittas. Efter att jag gått in i min bank och kollat mitt konto per internet var saken klar, och jag började omsorgsfullt gå igenom resebyråer i jakt på två biljetter åt oss. I mina gömmor hade jag en mycket lång tid sparat en artikel som jag nu vecklade upp och lusläste. Hela tiden gav jag noga akt på att inte min man skulle komma ut från sitt kontor och klumpen jag hade i magen av rädsla att bli upptäckt gjorde mig lätt illamående. På natten kom han nerkrypande i vår säng och min dotter som låg jämte mig vaknade till men somnade strax om. Med sina grova och krävande händer tog han vad han ville av min kropp och när han var klar avfärdades mina tårar som löjliga. "Jag äger dig!" väste han. Dottern sov lugnt som tur var och hörde inget. Morgonen därpå låtsades han som ingenting och pussade både mig och dottern i pannan innan han med ett "Jag älskar er!" försvann ut genom dörren och for till sitt jobb. I samma sekund som jag sett hans bil försvinna runt hörnet på tomten slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Den skulle komma om 30 minuter och vi fick plötsligt mycket bråttom. Av med alla pyjamasar och i ett par jeans och en tröja, sedan hörde vi signalen utanför vårt hus och jag hämtade resväskan i städskåpet för att i sällskap av min dotter gå ut till bilen som väntade. Efter att vi kommit till flygplatsen och fått biljetterna kände jag en stor lättnad som samtidigt blandades med skräck för vad som kunde hända om han kom hem. Skulle han förstå? Ett tag hade jag funderat på att skriva ett brev, men det var han inte värd. Han skulle få grubbla och fundera ett tag innan jag hörde av mig och berättade att vi lämnat honom, för alltid! Tuktuken tutade glatt på andra bilar och motorcyklar som den mötte och jag kände glädje för första gången på mycket länge. Zabine skrattade till och pekade på elefanter som kom längs grusvägen och de tjattrande aporna i gummiträden som lik en lång grön allé inramade den avsmalnande vägen. Till slut vände sig mannen som körde till mig och sade något på thailändska. "Är vi framme?" sade jag och pekade på tidningsartikeln i min hand som jag vecklat upp. Han nickade energiskt med huvudet och satte fram sin hand för att få betalt. När vi klivit av och tuktuken farit iväg tittade jag mig storögt omkring. Vi var ju i djungeln! Zabine hoppade runt på vägen och pekade skrattande på alla insekter som gick i gräset bredvid. Det var inga små sådana, de var gigantiska enligt mina mått mätt, och färgglada. En liten träskylt i form av en pil visade vägen och när jag trevande gick upp på träbron som någon byggt upp av tunna bambustavar knakade det till i skogen och vi fann snart att det vimlade av små elefantungar där vi var. "Vilka söta!" Min dotters ögon lyste av extas och hon höll min hand hårt, hårt. Jag lyfte upp väskan och förbannade mig själv för att jag inte tagit ryggsäcken. Efter några hundra meter delade sig skogen och en by som kunde varit hämtad från paradiset visade sig. Långa vattenfall inramade stället och den gröna skogen stod skyddande runtom. I byn sprang en massa småelefanter och en och annan vuxen runt och snodde grönsaker och frukter som låg utlagda på backen. När folket såg oss komma kom de rusande och lyfte upp min dotter som storögd tittade på de små korta människorna som med tecken visade att de ville gott. Några barn kom springande och lotsade oss vidare under stort glam till en liten hydda mitt i byn. Jag plockade fram artikeln jag hade med mig och pekade frågande på det thailändska namnet de skrivit i början. "Är det här?" sade jag och fick ögonkontakt med en man som banade sig väg till oss. "Hejsan och välkommen till vårt paradis. En liten fråga bara... hur har du hittat hit?" På klingande svenska presenterade han sig. "Jag heter Sven efter min svenska pappa." När han tittade lite närmare på papperet jag visat fick han snart förklaringen. Reportaget hade gjorts av en man som av en händelse kommit till dem många år tidigare och stannat kvar i flera år innan han en dag stack. "Vi vill inte ha hit några turister så därför håller vi stigen igenväxt, men ni får gärna stanna om ni vill. Vi behöver lite kvinnlig fägring här." Några veckor senare hade både jag och Zabine funnit oss till rätta och de vackra kläderna som jag packat ner hade hon gett till sina nya vänner och sprang själv halvnaken med bara ett tunt tygstycke över höfterna omkring bland de andra. Jag själv var en lång tid livrädd att någon skulle hitta mig och berätta för min man var vi höll hus, men när året tagit slut och ingen ens närmat sig byn utifrån förstod jag att vi var säkra. Mina obekväma västerländska kläder är utbytta mot byns färgglada bekväma och de har till och med övertalat mig att skaffa tatueringen som visar att jag är mor, men ogift. Mitt liv är fyllt av glädje, och samtalet jag hade tänkt ringa hanns aldrig med. |
|||||||||||||||||||||||||||||||||
Anitha Östlund, ordälskande, fantasirik kvinna på 45
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||
