Snygga volleybollspelande gossar med vältränade kroppar. Klungor av fnittrande flickor som intresserat tittar på beachvolleymatcherna utan något egentligt sportintresse. Det känns inte som så längesedan jag insåg att den delen av stranden, där detta parningsspel pågår, inte längre tillhör mina domäner. De flesta av mina vänner har också lämnat denna strandhalva och sällat sig till den andra. Den där man solmyser på en filt med andra mammor medan man spanar ner mot vattenbrynet där de lite större barnen leker med hinkar och spadar. En bebis sitter placerad under vagnens parasoll och gnager med begynnande tänder på en tupperware-burk innehållande mariekex. Inte ett helt oangenämt strandbesök!
Medan påfågeltupparna spänner ut sina stjärtfjädrar inför hönorna och stolt spatserar omkring för att locka dem med all sin tjusighet så sitter vi, som en gång deltog i samma parningslekar, och drömmer oss leende tillbaka.
Vi ler, nickar menande bort mot skådespelet och snart delar vi en samtalsresa längs minnenas stigar. Små roliga anekdoter berättas och skratten avbyter varandra. Vi minns skolavslutningar, ljusa sommarkvällar och heta tonårskyssar. Vi minns fartfyllda mopedfärder, och samtalet riktas snabbt mot vår egen föräldraroll och ständiga oro. Vi påpekar alla de gånger vi fått höra från våra egna föräldrar: "Du kommer att förstå när du får egna barn..." och vi konstaterar att detta nog är den sannaste av sanningar. Vi minns glädjen från ungdomens intensiva kärleksmöten och vi minns sorgen av brustna hjärtan. Framförallt minns vi stranden och påfågeltupparna. Vissa kan vi fortfarande namge och det går ett sus genom vår egen lilla klunga när någon nämner en het kyss med en alldeles speciellt tjusig tupp bakom Pressbyrån en sen augustikväll. Vår resa avslutas när en tvååring avbryter med ett beklämmande besked om en blöja som just tjänat sitt syfte. Vi skrattar alla till och återgår, med kvarvarande dröm i blicken, till vår nutida verklighet.
Tiden går och livet förändras men det gäller att känna att man har levt. Man kan inte låta bitterheten ta över, för vem blir lycklig av det? Det finns nämligen en liten del av stranden som genomsyras av bitterhet och surkärringar. De blänger surt på påfåglarna och tycker att deras beteende är sorgligt och nästintill normavvikande. Deras egna tuppar har för längesedan genomgått någon slags förvandling från ungtupp till gammal kråka. En stackars pippi som, enligt uppgift, varken kan hantera en dammsugare eller en tvättmaskin. Dessa surtanter verkar ha förträngt sina minnen från den svunna ungdomen, och istället för en minnesresa så är det den nya generationens ungfåglar som får smaka piskans rapp när det ska fnysas och gnällas över ungdomens lycka, glädje och på tok för höga ljudnivå.
Nej, man ska väl glädjas åt sommarens värme, skratt och parningsspel. Den gamla kråkan var en gång en stilig ungtupp, och någonstans därinne, under en rufsig fjäderskrud, lever han kvar. Låt oss istället hylla alla gamla kråkor för det de egentligen är. Ut på stränder och andra badplatser och samsas om livet, lyckan och sommaren!
Jag sneglar bort mot min egen ungtupp. Han är ju bra tjusig ändå och verkligen ingen gammal kråka. Än! Även om han inte alltför ofta sprätter runt i sanden och spänner upp sina stiliga stjärtfjädrar för mig så kan jag fortfarande imponeras av hans tjusighet. Nog kan jag drömma mig bort och minnas volleybollturneringarna med ett leende, men jag skulle inte byta bort min blivande kråka för en sekund!
Maddox ,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
