 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Anna Linusson
publicerad 15 okt 2003 kl. 10.38:
På plats i Kungsan
Jag var med om en historisk händelse.
Redan uppe vid Sergels torg börjar jag få tårar i ögonen och känner att det här är så otroligt häftigt. Här går jag, en medelålders småbarnsmamma, på väg mot Kungsan för att vara med och hylla svenska fotbollstjejerna. Jag är fanatiskt sportintresserad hemma framför TV:n, men har aldrig varit på något sådant här förut (men jag skulle ha gått till rålis för herrarna -94 om jag inte varit utomlands då).
Tårarna i ögonen kommer för att jag känner så tydligt att detta inte bara handlar om fotboll och VM-silver. Det är någonting mer som vi manifesterar och firar. Svårt att säga exakt vad, det handlar både om kvinnor och om att samlas kring något positivt och roligt i vårt land. Det står många äldre damer längs kortegevägen. Vid NK:s huvudentré, där jag för en månad sedan lade en ros i det enorma blomsterhavet till Anna Lindh, delar Expressen ut små svenska flaggor i papper. Orutinerad som jag är avböjer jag för jag vill ha båda händerna fria för att kunna applådera. (Oj, vilken tant jag är inser jag nu när jag skriver det här).
Jag är inte bara på väg till Kungsan för att ha kul, jag är också på väg dit för att jag känner ansvar. Någonstans när jag en rädsla att det inte ska vara så mycket folk där, att Kungsan ska gapa lika tom som läktarna på en allsvensk damfotbollsmatch.
Lättad kan jag dock konstatera att så inte är fallet. På plats i Kungsan är det påfallande hög andel kvinnor och tjejer. Få medelålders män, de som är där har sina barn med sig som alibi. Tack och lov är det många yngre killar, de verkar veta hur man ska göra och kan busvissla något bättre än huvuddelen av oss medelålders tanter.
När tjejerna närmar sig i sin buss stiger jublet och alla viftar med sina små flaggor. När Göran Persson presenteras mattas jublet och blandas med en del buande. Det tycker jag i och för sig är stötande, men vad fan gör karln där? Jag tycker det är jobbigt och populistiskt att flera politiker ska passa på och sola sig i glansen kring idrottsstjärnor. Göran Persson, Mona Sahlin och Annika Billström. Det drar ner arrangemanget också. Varför inte låta sport vara sport och ha en kompetent sportkommentator som håller ett initierar tal om damfotbollens utveckling istället för politiker som ska profitera politiskt på VM-silvret. Om det måste vara en högt uppsatt person som hälsar tjejerna välkomna så varför inte Kungen? Eller kronprinsessan? Politik är intressant och viktigt och politiker är värda all respekt, men rätt sak på rätt plats.
När tjejerna äntrar scenen finns däremot inga gränser för jublet, tusentals flaggor viftas i luften och konfettin regnar från skyn. Peppe Eng kämpar på bra med frågor och får Marika att sjunga "tio tusen röda rosor" inför tio tusen glada svenskar. När fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell kommer upp jublar vi när Peppe frågar honom om tjejerna ska få bättre ekonomiska villkor nu. Och en kort sekund håller jag andan, en kort sekund drömmer jag att han ska ta tillfället i akt och kungöra en stor satsning. Att från och med nu ska 20 tjejer få 20 000 i månadslön under ett år för att kunna satsa helt på fotbollen fram till OS.
Men han drar sin vanliga visa om att det finns en ersättning, men den är hemlig och det har de kommit överens om att den ska vara. Jag önskar intensivt att Peppe ska fråga varför det är så viktigt att den är hemlig? Är det så att Lagrell skäms? Vad kan det annars finnas för anledning? Men Peppe frågar inte det. Det är i alla fall påfallande fritt från jubel efter Lagrells svar, men jublet tar mer fart när VD:n för Svenska Spel som är huvudsponsor säger att hon och Lars-Åke måste prata lite om fördelningen mellan dam- och herrfotboll.
Det är en mäktig känsla att äntligen få jubla åt tjejerna, som verkar lika tagna som jag ungefär.
Slutligen får vi höra VM-låten, för min del är det första gången. Få verkar kunna låten. Den är riktigt bra, men den riktiga guldgrävarstämningen är svårt att finna när man hör en låt för första gången.
Nöjd och ganska kall går jag därifrån. Tiotusen människor har samlats för att hylla det kvinnliga fotbollslandslaget. Jag har varit med om en historisk händelse.
|
