 |
Artikel
av Stefan Whilde
publicerad 17 feb 2011 kl. 22.02:
På Solfläckens barnhem
Ur denna taggtrådslyrik reser sig en doft, eller stank, av det omätbara; ett slags litterär antivetenskap som sätter normer ur spel.
Stefan Hammarén
På Solfläckens barnhem
h:ström - Text & Kultur
Utgivning: 2003
På Solfläcken lever de vingförsedda barnen i för trånga skor. De väcks 07.30 varje morgon, matas med pastej av ett kvinnligt vidunder, jagar tandtroll och sockerkorn i sann fascistoid fluortantsanda, ägnar sig åt bus och upptäcker sexualiteten.
I ordregnet som vräker ner från finlandssvenske Stefan Hammaréns himmel kurar sorg, hämnd och hopp. Så är det när en vuxen man minns tillbaka och dåtid läcker in i nutid. Då ryms plats inte bara åt fotoalbumets gulnade blad utan kanske än mer åt pojkens fantasi.
Hammarén har kallats nordens moderna surrealist. I hans första diktbok efter två romaner står ryska dadaister lutade över poeten och försöker hjälpa honom att klistra ihop meningarna, men Hammarén viftar otåligt bort giganterna, han fixar det själv. Ur denna taggtrådslyrik reser sig en doft, eller stank, av det omätbara; ett slags litterär antivetenskap som sätter normer ur spel.
Vägen in till Hammaréns poesi går genom läsarens observations- och associationsförmåga. Det är ovanligt att en berättelse inte serveras på fat till soffdrickat och pralinerna. Hammarén leker varken kock eller kypare, tvärtom; han sätter sig till bords för att ta del av läsarens anrättning; det är läsaren som skriver hans böcker i så motto att han eller hon nästan helt utlämnas åt det egna förståndet.
Vid något tillfälle blir jag desperat bland alla bokstäver som drar åt olika håll och försöker då ropa in i boken så att diktaren kan höra mig: "Var är jag?" Ganska vilse på ett krackelerande barnhem får man gissa. Men i det högst ovardagliga språket göms en vardag. Berättarrösten minns tiden på hemmet och den första flickvännen Minna. När den dadaistiska garden sänks för ett ögonblick erkänner han:
". vi var små kanske tre år i lekis/snöväder, vi lekte i en snötäckt swimmingpool grävde fram ett räcke/slutligen vi slickade det med våra tungor/vi fastnade tätt intill varann/tittade så snopet på varandra/och jag minns inget annat om Minna, inte heller hur vi lossnade/vem som slet oss ifrån/räcken finns i alla material, trä, järn aluminium, plast/svarvade, gjutna, vridna/de i plast bonas nästan varje dag. "
I innerligheten segrar känslan över konstruktionen. För att dölja vår smärta bygger vi murar, vi konstruerar ett förlopp och en mask, ett harnesk, och hoppas vid gud att masken inte rämnar. Bakom muren bor barnet.
På Solfläckens barnhem tillåts flera historiska celebriteter skymta förbi. Bland dem guden Pan som i Berlins bohemliv under 1890-talet fick en tidskrift uppkallad efter sig av Edvard Munchs musa Dagny Juel. Bokens berättarröst drömmer om och längtar efter Den Skrivna Poesin vars papperslappar förvaras i ett skrin från Orienten och kulturelitens gullpojke Bruno K Öijer hamnar i vägen för en verbal örfil.
Men det är inte ordflödet eller antydningarna som i sig betyder något, rummet mellan orden säger så mycket mer. Det är där livet vibrerar. Där finner man litteraturens själ. Och den har Hammarén inte fångat, för det går inte, men väl släppt fri.
("På solfläckens barnhem" ingår i serien Boken har inget sista datum)
Läs fler recensioner i Whildes bokhörna 
|
