 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Susanne Backman
publicerad 4 jul 2007 kl. 17.25:
Ovåldtagen och oslagen genom Alby
Det går mot natt och bara en idiot går ut i Alby och Norsan. Nackhåren reser sig, när jag kliver av bussen för att ta tunnelbanan in mot stan.
Jag har varit och besökt en väninna i en annan del av Botkyrka, en förort söder om Stockholm, och nu ska den kommunala trafiken ta mig ovåldtagen och oslagen, som man säger i Norrland, till hemmets trygga härd. På fyllpuben skränar de människor som jag lätt rynkar på näsan åt. Fy och usch! Vårdbiträden, busschaffisar, grillkioskanställda och bilreparatörer samsas över starkölen i lokalen som vid en hastig blick utifrån ser ut som något kvarglömt från 70-talet. Brunmurrig inredning, med stoppade soffor, traditionell bardisk, just inget särskilt. Klientelet i slitna arbetskläder, hårsvansar i gummisnodd, chockrosa collegetröjor samsas med Axaraglittertopar.
Dom här människorna har förmodligen just klivit av ett sent arbetspass, ruttnat på att sitta ensamma hemma framför TV-program som bara speglar det glättiga livet på Rivieran eller Nybrogatan. Vissa av dom här vet inte ens var Nybrogatan ligger. Det vet jag. Vissa bryr sig inte heller om Nybrogatan, Biblioteksgatan eller Spy Bar.
Dom har det så bra här, som Tjuren Ferdinand skulle ha sagt. Faktum är att dom verkar må bra.
Jag vet att dom här personerna inte är farliga, våldsverkare. Ändå skyndar jag på stegen mot T-banan och tryggheten. Jag kollar lite extra över axeln. Man vet ju aldrig - hon som drev ryssbordellen kan ju ha entreprenörer i faggorna. Helt säker är man aldrig...
Förra året, runt valtid, hettade det till. Ett valplakat uppsatt på offentlig plats i Alby resulterade i en bitchfight mellan sossar och moderater. Polisnämndens ordförande Bosse Johansson rev anarkistiskt ner moderaternas plansch. Och moderaternas Jimmy Baker, som åkte runt i Botkyrka, blev varse detta. Tillsägelser avlöstes av argument, som stegrades till handgripligheter och höga, fula ord. Oförskämdheter utbyttes och inför hot om polispatrull fick Johansson ge sig.
Nej, det blev inte värsta jätteslarren Orvar. Karlarnas holmgång uteblev och stannade vid notiser om politikerbråk i SvD och DN, på nyhetsplats. Bägge frustade av indignation och påtalade för alla som orkade lyssna hur jobbig motparten var. Utrustade med den typiska elastiska moral politiker på mellannivå har, skräddes inte glåporden mot motparten. Vi får se hur dom laddar inför nästa val.
Runt årsskiftet härjade en våldtäktsman i området. Exakt hur effektiv han var, vet ingen, för han fick inte mycket sexuellt uträttat. Skrämde mest skiten ur folk, när han slet i kläder, stalkade folk från bussen och hade sig i centrum vid dagishämtningstider. Hasse Aro rapporterade i Efterlyst och sen blev det lugnt ett tag. Karl´n hade väl dragit utomlands eller satt sig på hispan eller nåt.
Att börja langa alkohol till människorna härute eller starta upp en spelklubb tycks vara relativt enkelt. Det krävs bara lite tålamod, finurlighet, ett bra kundunderlag och lite skådespelartalang, har jag förstått. Av de invandrare jag känner, har en ung grabb sorgset berättat om hur äldre män spelar bort familjens sparpengar och socialbidrag på spelklubbar som jag inte ser eller hör röken av på dagtid. Fler källor kan vittna om detta.
En utslängd kortlek efter en polisrazzia vittnar om att jakten under natten varit intensiv.
Straffen tycks inte stå i proportion till det elände som förövarna ställer till med. Splittrade familjer, självmord, missbruk, sjukdomar.
Gärningsmännen bakom klubbarna har upptäckt förtjusningen att spela förståndshandikappade vid förfrågningar från allmännhet och polismyndighet. Sånt går ett tag.
- Du, är Café Opera häftigt, frågar Erhan tyst.
Han är 21, bor hemma hos mamma som är sjukskriven, pappan är i hemlandet efter skilsmässan. Han jobbar extra så mycket han kan för att stötta sin mamma.
- Mmm, säger jag.
Han idisslar kunskapen.
- Fast, jag stannar nog hellre härute, säger han.
- Gör det, säger jag.
Jag menar, varför ska man springa benen av sig för något som glimmar som guld, men doftar som sönderbrända bilsäten en bakfull morgon i den del av helvetet som kallas Botkyrka. Erhan står inte längst fram i kön, försynt avvaktar han och bidar sin tid. Jag vet. Jag känner honom.
En tjejkompis betydligt yngre än jag, berättar om hundbråken. De tysta uppgörelserna om vem som ska vattna hund och när och hur. Småhundar kissar i en del av området, innan de stora tömmer blåsan. Några riktigt läbbiga hundägare, totalblåsta genom steroider och knark, viker åt sidan med sin monsterhund när kompisens mamma och syrra vattnar den lilla i rabatten. Nån slags märklig gangsteretikett vad gäller hundar, tycks råda. Fast ingen har talat.
Ibland flyttar folk. Tar hundarna och sin kriminalitet och sina problem och sina gangsterbrudar med svanktatuering och blonderat hår med sig och drar järnet.
- Jamen, ringde du snuten, frågar jag Xiao när hon berättar om senaste incidenten.
- Nä, dom kommer ändå aldrig, dom hinner väl inte, suckar hon luttrat.
Hon är för vacker för att få vara ifred. Egentligen. Ändå får hon det. För hennes bror tycks utsöndra något som gör att hon inkluderas i de orördas skara. Jag önskar jag hade en bror här och nu. Men han sitter och trycker med två kamphundar uppe i Norrland. Där det inte finns några poliser att tillgå när det hettar till i byarna.
Går och lägger mig. Har läst nån bok som heter "Påmind" av nån Anders Kandelin. Den tar upp situationen härute, fast mest i Fittja. Jag är så trött. Precis när jag ska somna in hör jag hur fyra eller fem skott avlossas nere i centrum. Överväger att gå upp och ringa kvällstidningens centralredaktion och snoka, det brukar gå snabbare än att ringa LKC (Polisens sambandscentral).
Men jag somnar in. Trött, så in i märgen trött. Det blev inte nån snutnoja den här gången heller. Vare sig i Alby eller Fittja. Det är så märkligt vad som prioriteras...
|
