POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Michael Gajditza publicerad 23 feb 2011 kl. 11.26:


Foto: flickr/ssalonso by CC 2.0

Oskyldigt dömda

"Inget system är perfekt och det gäller även vårt rättssystem. Vad som förvånar och upprör är hur lite vi gör åt det trots vår insikt i att det förhåller sig så."
De båda läkarna Thomas Allgen och Teet Härm, mer kända som "allmänläkaren och obducenten", har i 26 år upplevt vad det var som Kafka försökte beskriva i sin bok "Processen", utan att kunna få den upprättelse som alla som är insatta i målet idag anser att de ska ha.

Inget system är perfekt och det gäller även vårt rättssystem. Vad som förvånar och upprör är hur lite vi gör åt det trots vår insikt i att det förhåller sig så.

Göran Lambertz initierade under sin tid som Justitiekansler ett projekt under arbetsnamnet "Felaktigt dömda". Projektets andra del kom tyvärr aldrig att fullföljas helt på grund av att Lambertz övergick till annan tjänst men av det material som färdigställdes får man ändå en inblick i ett rättssystem som är behäftat med en del strukturella fel och som innebär att det varje år fälls ett antal oskyldiga som får tillbringa tid i fängelse och som i många fall som en konsekvens av detta får sina liv förstörda.

Alldeles nyligen friades den i tingsrätten morddömde Bertil Fors i hovrätten efter att själv ha bekostat experter som granskat utredningen och visat på svagheter och andra omständigheter med betydelse för avgörandet. Hur många har sådana resurser?

Detta mål visar åter på ett beklagligt faktum i det att många förundersökningar och utredningar präglas av slarv och felaktigheter som domstolarna, trots sin uttalade utredningsplikt, ofta låter passera. Rätten har, bland annat enligt RB 46:4 andra stycket, en skyldighet att tillse att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver. I Justitiekanslerns rättssäkerhetsprojekt har man övervägt om en särskild ordning för granskningen av brottsutredningens fullständighet och hållfasthet borde införas genom något särskilt moment i rättsprocessen. Den konklusion utredningen dragit är, att eftersom gällande rätt redan så tydligt uppställer ett sådant krav, lägger detta krav på domstolen och tillhandahåller denna ett antal redskap för att fullgöra denna uppgift, så är något sådant förslag inte aktuellt. Utredningen menar emellertid att det finns skäl att inskärpa att detta krav finns och att det spelar en central roll för rättssäkerheten.

Med alla de felkällor som kan finnas och finns i en rättsprocess är det rätt givet att resultatet, alltså domen, ibland blir fel. Frågan är hur ofta så sker?

I Norge har det gjorts en vetenskaplig undersökning av saken. 125 erfarna försvarsadvokater fick uppge de fall där de var säkra på att den dömde klienten var oskyldig. Metodiken kan diskuteras och därmed siffrorna; men har försvararna något skäl att överdriva antalet fall där de misslyckats så kapitalt? De 125 intervjuade hade sammantagna haft 15 oskyldigt dömda per år, det vill säga ungefär var tionde försvarsadvokat hade haft en oskyldig per år. Man kan inte utan vidare föra över dessa siffror på Sverige, men finns det skäl att tro att vårt rättssystem är bättre än det norska?

Jag anser att vi måste göra något för att tillskapa större möjligheter för dem som döms felaktigt att få rättelse. Varför då inte följa efter Norge där man sedan 040101 har inrättat vad som kallas Gjenoptakelsekommisjonen. Den grundades som en effekt av ett uppmärksammat rättsfall där den dömde, 20 år efter domen och tack vare ett pro bono-engagemang av advokater, blev frikänd. Kommissionen kan inte företa någon prövning av själva saken utan endast granska uppenbara fel i bevisvärderingen, om nya omständigheter tillkommit eller om staten brutit mot sina folkrättsliga förpliktelser. Med andra ord kan kommissionen endast granska om förutsättningarna för resning är uppfyllda. Om så är fallet återförvisas ärendet till domstol för förnyad prövning. Sedan starten har cirka 10 % av de ärenden som kommissionen handlagt lett till resning och i april 2010 hade 88 personer på så sätt kunnat rentvås. I England har man på motsvarande sätt mycket goda erfarenheter av det oberoende resningsorganet, The Criminal Cases Review Commission (CCRC) som etablerades redan 1997.

Med ett sådant resningsorgan i Sverige hade också de två läkare i exemplet som jag inledde artikeln med, haft en möjlighet att få sin sak prövad från grunden och härigenom också kunnat få den resning och den upprättelse de kämpat för i 26 år.