Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Birgitta Stiefler
publicerad 26 feb 2010 kl. 22.17:
Orolighet i andevärlden?
Konstiga saker händer lätt i mitt lilla hus. Kanske är det de gamla väggarna som börja trilla ihop, kanske är det bara min fantasi, men jag har i alla fall börjat tilltala det.
Plötsligt tittar katten upp mot det gamla drängaskåpet och sätter sig till rätta. Hans blick rör sig lite fram och tillbaka och till slut sträcker han framtassarna upp på skåpet och jamar. Jag och barnen tittar på varandra och jag vet vad jag tänker, men inte vad som rör sig i deras huvuden. Den lille ser lite avvaktande ut allt medan katten sitter kvar och tittar och efter några minuter följer något ut i köket.
Så kan det vara när huset man bor i har statargrund och man har en rätt avancerad fantasi. Mitt gamla hus är från 1800-talet och det knäpper och har sig lite varstans. När man knackar i väggarna hör man hur gruset trillar ner innanför tapeten. Ibland lever det sina eget liv vilket jag för det mesta tycker är lite charmigt.
I de elva år jag bott här har jag aldrig varit rädd. För några år sedan hade vi en katt som gladeligen öppnade ytterdörrarna men glömde stänga dem. Då kunde jag vakna en kall vinternatt av att kylan slog emot mig. Katten fick sig en utskällning som han totalt ignorerade och jag fick gå upp och stänga dörren i bara ingenting. Ofta händer det tyvärr också att vi glömmer låsa dörren, men bor man i slutet av djävulens grusväg så är det inte många som har lust att ta sig hit. Vid en av våra något kaotiskt snabba sortier från huset slängde jag igen den tunga ytterdörren utan att ha riktig koll på djuren. Med en snabb blick mot dörren, för att se att den var stängd, såg jag en katt som ljudlöst öppnade munnen i ett försökt till skrik. Jag insåg på bråkdelen av en sekund att kattens svans fastnat i dörren i det jag slängde igen den, men jag var snabbt framme och öppnade den igen så det stackars djuret, numera utan den yttersta svanstippen, kunde försöka hitta ett annat hem.
Som sagt är inte rädsla för ljud något jag lidit av sedan jag blev ensam för tio år sedan. Faktiskt har det bara inträffat två gånger att mina nackhår rest sig. Vid första tillfället kom jag på en naturlig förklaring, och det var blåsten som ven rakt igenom övervåningen i höststormens avslutning och fick ljuden att bli lite mer ihärdigt annorlunda än vanligt.
Andra gången fann jag ingen förklaring när ytterdörren slog igen fastän den var låst. Jag hörde ljud uppifrån medan jag i min ensamhet tittade på ett tråkigt tv-program. Jag gick därför och stängde dörren som ledde till trappan och ytterdörren och återvände till soffan. Några minuter senare hör jag dörren slå igen, precis som det låter när jag i min lite sena minut på morgnarna drar iväg till jobbet. Jag blev så rädd att jag inte ens vågade gå ut till bilen och köra härifrån. Inte hjälpte det heller att ingen i de två grannhusen var hemma, och inga barn. Jag somnade med ljuset tänt och ett kisande öga medan de konkreta, verkliga tankarna försökte övermanna de något overkliga.
Nyligen har ett nytt fenomen visat sig i bilen när jag kör och det är det faktum att varningslampan för bilbältet börjar lysa och ljudet tjuter, när ingen sitter där. Mitt i trafiken får jag luta mig över sätet och knäppa bilbältet. Det finns säkerligen en naturlig förklaring till detta, men jag har börjat skoja lite om det och tilltala det icke-verkliga genom att be det att i alla fall ta på bältet om det ska följa med i min bil. Jag har tagit bort väskan från sätet och jag har stängt av värmen i sitsen, men ändå lever bilen sitt eget liv.
Nåja, gamla hus och tokiga nya bilar förgyller vardagen även om sonen tycker det är lite obehagligt ute i köket. Får se när jag blir utjagad, ur både hus och bil.
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
