Artikel av Lennart Lundwall publicerad 19 aug 2012 kl. 06.00:

Carl Michael Bellman
Bild: Public Domain via Wikimedia Commons

Ordens musik

De stora dikterna, den stora litteraturen, fanns förr i fragment även hos den så kallade enklare, lågt utbildade allmogen. Kommer denna folkkultur att överleva vår tids strida ström av skräpkultur?
I min bokhylla på landet gömmer sig en gul liten volym av Göran Hassler, "Ordens musik", utgiven 1990 genom utomordentliga En bok för alla. När jag börjar bläddra känner jag igen ganska många diktrader och fraser, trots min bristfälliga bildning, erhållen i B-skola i Bollstanäs i Uppland, 1950-1956. En skolform som innebar två klasser samtidigt, undervisade i samma sal. Tvåan och sjuan minns jag med glädje. Fröken Rosell, som förresten körde 98-kubikare hem till Smedjebacken på helgerna, jobbade med sjundeklassarna och vi tvåor lyssnade med ett öra medan vi läste eller tecknade. Erkännes: Jag lyssnade oftast med båda öronen.

Nåväl, jag ville komma till det faktum att de stora dikterna, den stora litteraturen, fanns i fragment även hos den så kallade enklare, lågt utbildade allmogen. "Upp genom luften, bort över haven, hän över jorden i stormande färd", skanderade mor Ella utan att ha en aning om vem hon citerade. I detta fall Per Daniel Amadeus Atterbom, 1790-1855, ur Lycksalighetens ö. Hon såg alltid lika belåten ut efter sina små kulturella insatser.

Det kom ett brev om sommarsäd
om vinbärsbuskar, körsbärsträd
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor.

Per Lagerkvist, 1891-1974, är skyldig till detta till synes enkla men mästerliga ordmåleri. Vidare knåpade han ihop:

Nu löser solen sitt blonda hår
i den första gryningens timma
och breder det ut över markens vår
där tusende blommor glimma.

Och denna:

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlat i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Återigen ser jag mig nödsakad att tjata om husguden Erik Axel Karlfeldt, 1853-1919, som laddade folksjälen med rader som:

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.

Och den vid skördeanden euforiske lantjunkaren Fridolin, dalkarlen som talar med bönder på bönders språk och med lärde män på latin, behöver knappast nämnas i sammanhanget. Fulländning är nästan ett svagt ord.

Själv har jag stört mig lite på Viktor Rydberg, 1828-1895, och hans insmickrande tomte, djupt fäst i våra gener:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma
alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
etc.

Man kan förstå att han skapade en viss trygghet, tomten, där han påstås gå runt och ordna på gården när alla sov. Dikten publicerades i Ny Illustrerad Tidning tillsammans med Jenny Nyströms "svenska urtomte" så när de flesta svenskar levde i jordbruket så berörde han miljoner.

Ferlin, Nils, 1898-1961, finns för alltid i folksjälen, tillsammans med Evert Taube. Vem av dem är detta:

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Eller denna:

Ormbunken rister sin ringlade topp,
slår upp sina gröna små vingar.
Lillkalven kesar och dansar galopp
i hagen, där lärksången klingar.
Gökarna gala,
ärla och svala...

Snacka om svensk ordmusik. Dags för Bellman:

Solen glimmar blank och trind,
vattnet likt en spegel;
småningom uppblåser vind
i de fallna segel...

Här skildrar han Ulla Winblads hemfärd från Essingen en sommarmorgon 1769.

För övrigt var det en dansk, en fransk och så Bellman som tävlade om vem som kunde vara inne längst hos geten. Dansken klarade nästan en minut. Fransken klarade två. När Bellman gick in gick geten ut.

Slut för dagen från Sigtuna glesbygd.