 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Uno Hansson
publicerad 11 sep 2008 kl. 01.04:
Om självmordstankar: Min obehagligaste upplevelse
När jag såg programmet "Uppdrag granskning" ikväll om självmordssidor på internet, så kom jag att tänka på den enda gången som jag över huvud taget har funderat på självmord.
Det är över 20 år sedan, och jag var tvångsintagen på Lillhagens sjukhus i Göteborg. Anledningen var att min fru var orolig för att jag sov så lite, och var "ute och sprang på stan" om nätterna. Läkarna på Lillhagen menade att jag var manisk, så jag blev tvångsmedicinerad. Jag kommer särskilt ihåg att min fru sa "Jag känner dej, du är inte manisk, jag ser ju att du är deprimerad!" Jag hajade till som en som hade blivit ertappad med "byxorna nere" när hon sade detta, och tvingades erkänna för mig själv att jag faktiskt och egentligen var deprimerad (ledsen) i mina innersta tankar och känslor. Sanningen - som jag då inte ville visa för någon - var förstås att jag var deppig. Men då jag varit intagen för depression på Santa Maria i Helsingborg, i min tidiga ungdom så ville jag liksom inte erkänna ens för mig själv att jag blivit deprimerad igen långt senare. På något konstigt sätt så lyckades jag därför självsuggerera mig själv att i stället bli manisk - jag inbillade mig tydligen att det var mera coolt att vara manisk! Men då jag visste att jag delvis lyckats med detta tidigare, så visste jag också att om jag slappnade av aldrig så lite, så skulle masken trilla av, och jag skulle bli ännu mer deppig under flera veckor och på något sätt "skämmas" för att jag "lurat" min omgivning - utom tydligtvis min fru. Jag blev alltså tvångsmedicinerad, för att läkarna ansåg - efter någon minuts samtal - att jag var manisk. Jag försökte vägra att ta medicinerna, och igen blev det ett snabbt samtal med både överläkare och avdelningsläkare. "Vi är proffs på det här, så du ska bara ta dina mediciner", sa överläkaren. "Ja, du blir frisk mycket snabbare, och skall ut och jobba så snabbt som möjligt. Du vill väl inte bara kosta skattepengar i onödan", sa avdelningsläkaren. "Ja vi är proffs på det här", upprepade överläkaren, när jag försökte motivera för att slippa tvångsmedicineras. Dom sa en hel del ytterligare flera andra gånger, och i sammanhanget ganska så cyniska saker. Jag tänkte då - men sa inget - att även om läkarna har tystnadsplikt, så har väl inte patienterna detta. Jag tänkte att när man är tvångsintagen mot sin egen vilja så borde man som patient ha rätt att ha bandspelare med sig vid de enskilda samtalen, så att man kan spela in allt som sägs, och försöka få lokalradion eller tv att spela upp det, så att alla får veta vad som pågår i slutna rum på sådana rättslösa inrättningar.
Efter några dagars tvångsmedicinering - man måste gapa och visa att man verkligen svalt tabletterna, och inte smusslade - så började jag bli fruktansvärt rastlös. Det värkte liksom i benen så att jag inte alls kunde sitta eller ligga. När jag då påtalade detta, så trodde förstås personalen att jag bara bluffade för att slippa tabletterna. När jag, efter ett par dagar bara gick och gick fram och tillbaka i avdelningskorridoren - det lättade något lite - så fick jag till slut prata med läkaren.
(Efter ett tags traskande fram och tillbaka. fram och tillbaka., så kom jag på att jag skulle räkna högt och tydligt 1,2,3. och så vidare till 39, så tröttnade man förstås på detta. "De trettionio stegen" är visst en gammal film eller roman, som jag hade hört beskrivas; kanske i någon recension.)
Men läkaren sa bara: "Jaha, men det är bara nåt vi kallar för 'rastlös leg' och det går snart över". Men det gick inte över, och det värsta var på nätterna då jag var tvungen att gå upp en kort stund och gå och gå, när det blev som mest outhärdligt. Till sist så sov jag väl under ett par timmar, men hela nästa dag blev lika outhärdlig igen. Jag KUNDE inte göra annat än att bara gå fram och tillbaka hela dan, och kämpa med tankarna på att kanske försöka begå självmord, bara för att få slut på alltihop. Som tur var så ringde jag min före detta granne, och efter ett långt samtal så kom han på att jag kanske skulle ta kontakt med sin pappas advokat. Han var visserligen pensionerad, men han sa att han var en mycket mänsklig och förstående person med mycket pondus och retorik. Jag ringde då advokaten och han blev upprörd över att det kunde gå till så inom sjukvården - men kände tydligen till det. Han lovade då att försöka tala reson med överläkaren. Nästa dag kom överläkaren tillsammans med två muskulösa "gorillor". Han erkände direkt, men nog motvilligt att han pratat med advokaten, och sa - överraskande och till oerhörd lättnad för mig - att jag skulle skrivas ut direkt och sluta med den medicinen, men att jag först skulle få en annan medicin. De två "gorillorna" tog ett hårt grepp i var sin av mina armar, och släpade in mig på en sal och lade mig på magen på sängen - trots att jag sa att jag var för smart för att försöka göra motstånd; jag hade sett det här på avdelningen fler gånger förr, även om det då inte hade gällt mig själv. Överläkaren följde efter och körde sen in en spruta i min skinka. Och sedan fick jag "Vassego, du kan gå hem direkt, men det var nödvändigt att ge dig den här medicinen. Vi är proffs på det här". Efter den sprutan så var jag helt neddrogad under nästan en hel månad. Men jag kände mig mycket lättad, och varken före detta eller efter så har jag funderat på det där med självmord.
|
