 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Kerstin Svea Dahlen
publicerad 6 feb kl. 13.19:
Om min pappa
Jag har börjat att samla på mig minnen om min pappa, ögonblicksbilder, triviala bilder, viktiga bilder. Kanske kan någon annan känna samma längtan som jag?
Om min pappas favoritsång
När jag frågade pappa, vilken som var hans favoritsång, så brukade han alltid skoja med mig och säga att det var "Stråla klart med trolldomsglans, du spegel som fångar mitt rop", och jag brukade hoppa upp otåligt och ropa: "Nej, nej, säg nu på riktigt!" Jag tyckte att han skulle ha en riktig sång som "Blåsippan ute i backarna står". Jag tyckte då, att Alice Tegnér var en riktig familjediktare, som passade alla. Men "stråla klart" var ju ur en opera, och det kunde han ju inte mena på riktigt! Och så såg han så finurlig ut, när han började sjunga, så jag var säker på att han skojade. Men nu var det ju så med min pappa, att man aldrig riktigt visste om han skojade eller inte. Oftast så brukade han vilja retas med mig, och jag blev varje gång lika upprörd över "Stråla klart".
Så småningom kom jag på varför den sången var min pappas favorit - det var helt enkelt så att han sjöng om - eller till - sin rakspegel, som han använde varje morgon. Den var väldigt mystisk, liknade inte vanliga speglar. Den var av blankpolerad plåt, rund och med ett litet handtag, och så hade den ett brunt runt tygfodral, där pappa kunde stoppa in den, när rakningen var färdig. Jag hade aldrig sett en spegel som inte var av glas, och dessutom fick jag aldrig låna den heller för att titta på den. Han stoppade den tillbaka i sitt runda fodral och lade undan den bland sina saker. Den fick jag inte se på. Och så såg han igen så där finurlig ut. Så nu var saken klar för mig: sången "Stråla klart med tro-holldomsglans, du spegel som fångar mitt rop" (jag var inte säker på "rop" - det kunde vara ett annat liknande ord) handlade om min pappas rakspegel, som inte alls var en vanlig spegel utan verkligen och sannerligen var en trolldomsspegel.
Om min pappas kam och tandkräm
Min pappa hade en egen kam, som ingen fick låna. Absolut inte jag! Den var av tunt stål, och den var liten, platt och ganska kort. Den hade han till att kamma sitt tunna hår med. Den hade också ett brunt fodral, så antagligen hörde den ihop med trolldomsspegeln. Den här kammen hade den egenheten att den aldrig fick tvättas! Min pappa var total motståndare till blotta tanken på detta. När jag blev 13 år, så försökte jag verkligen att förmå honom att tvätta sin kam. Jag framhöll för honom, att den måste ju bli smutsig efter alla dessa år av användning. Men pappa höll kammen utom räckhåll för mig, och så försvann den ned i sitt fodral igen. Den fick inte tvättas, för det tålde inte metallen. Dessutom var det bara pappa som använde den, och han hade så tunt hår, att det här var den enda kam som passade hans hår.
Den och trolldomsspegeln var båda föremål som ingick i en magisk ritual, som bara min pappa kunde utföra i största hemlighet.
Pappa hade en tandkräm som hette "Kolynos" och som smakade förfärligt. Den fanns i en gul tub med svarta bokstäver på. En tandkrämstub borde inte vara gul, tyckte jag, eftersom tanken var att tandkrämen skulle ta bort det gula på tänderna. Vi andra, mamma och jag, hade Pepsodent eller någon annan sort - den som fanns med i annonserna där det stod: "Tala med din tandläkare om - om dålig andedräkt." Jag framhöll ständigt för pappa, att Kolynos var gammaldags och inte alls bra, för man fick gula tänder av den. Men min pappa hade kvar sin Kolynos; ingen makt i världen kunde få honom att sluta med den! Jag visste att den smakade förfärligt, för jag hade tjuvsmakat på den en gång. För Kolynosen fick jag inte röra heller. Den hörde ihop med trolldomsspegeln och kammen, och det var dessa tre som var de magiska instrumenten för pappas morgontrolldom inne i badrummet.
För övrigt hade min pappa inte dålig andedräkt - hans andedräkt luktade som söt mjölk. Och dessutom hade han alldeles speciellt fina och vita tänder.
|
