Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Yngve Karlsson
publicerad 28 apr 2008 kl. 19.39:
Om kolonialismens betydelse
Om kolonialismen var bra eller dålig för kolonierna tvistar de lärde. För Indien var den nog mest av godo och i Burma helt av ondo. För Afrika trots allt mest av godo.
De europeiska makternas och senare USA:s uppdelning av Afrika och Asien tog sin början ungefär 1870. Fram till första världskriget delades dessa två kontinenter upp mellan kolonialmakterna Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Belgien. Forum för levande historia skall sprida information om nazismens och kommunismens förbrytelser mot mänskligheten. Ett nytt område att informera om borde vara kolonialismen som var väl så grym som hittills behandlade ideologierna. Nazismen varade i något mer än 12 år (1933-45). Kommunismen varade mellan 1917 och århundradet ut. Nu finns det inte mycket kommunism kvar som ideologi. Kolonialismen varade mellan 1870 och 1975 när de portugisiska kolonierna fick sin självständighet.
I sin bok "Asiatiskt Drama" behandlar Gunnar Myrdal första världskrigets inverkan på kolonialismen. Han skriver:" Det första världskriget markerade slutet på den " nya imperialismens" era och hejdade kolonialväldenas fortsatta expansion. K. M. Panikkar (Asia and Western Dominance) har troligen rätt när han ger uttryck för åsikten att det bara var första världskriget, som han signifikativt nog kallar " det europeiska inbördeskriget", som hindrade fransmännen och britterna att -efter en lång rad av ömsesidigt överenskomna införlivningar, den sista år 1909 - slutgiltigt dela upp Thailand mellan sig. Det var också, förklarar Panikkar, det faktum att första världskriget nalkades, och inte de första ansatserna till den nationella revolutionen i Kina, som hindrade stormakterna att dela upp hela Kina i kolonier eller åtminstone intressesfärer. Ingen kan ju säkert slå fast vad som säkert skulle ha hänt om den eller den viktiga händelsen hade inträffat, men mycket talar för Panikkars åsikt."
Före första världskrigets utbrott tvivlade de europeiska härskarna aldrig på att deras kolonialvälden skulle bestå i evighet, men när detta krig var över framstod detta inte längre som ett axiom för kolonialpolitiken. Det för britterna förödmjukande boerkriget (1899-1902) krävdes för att visa vad det kunde kosta att bevara ett imperium med våld. Enligt Myrdal undgick " detta inte Gandhi, den indiska självständighetsrörelsens överlägsne taktiker./-/ Den " nya imperialismens" ideologi var således på väg att bli undergrävd redan när det första världskriget bröt ut. Och kriget ökade takten i denna process."
När president Wilson lanserade det nationella självbestämmandet i sina fjorton punkter som ett krigsmål fick de västeuropeiska politikerna rätta sig efter detta. Efter krigets slut gick det inte längre att uppbåda folkligt stöd för ytterligare dyrbara utvidgningar av imperierna. Myrdal skriver:" De europeiska radikalerna, vilkas inflytande befann sig i snabb tillväxt genom den politiska maktens demokratisering, betraktade kolonier som vanhedrande reservat för aristokratiska och plutokratiska äventyrare./-/ De koloniala folkens befrielse kom för dem(radikalerna) att framstå som en del av deras kamp mot överklasstaten."
Efter andra världskriget växte Sovjetunionen fram som en motståndare till det koloniala systemet. Blotta existensen av ett sådant ideologiskt centrum innebar ett hot mot det europeiska kolonialsystemet långt innan landet hade vuxit sig starkt nog att göra sig gällande. Det blev först under och efter andra världskriget som kolonialmakterna blivit så försvagade att det definitiva sammanbrottet kunde åstadkommas. Förenta staternas inställning fick härvid en avgörande betydelse. Roosevelt pläderade för ett internationellt förvaltarskap över Indokina och övade påtryckningar på Storbritannien att låta Indien få sin självständighet.
Det rådde delade meningar om kolonialväldets ekonomiska nytta för kolonialmakten. Det faktum att både Storbritannien, Frankrike och Holland nådde högre välstånd när man förlorat sina kolonier har tillbakavisat det imperialistiska argumentet om kolonialsystemets ekonomiska fördelar. Myrdal skriver:" Om vi bortser från frågan om distributionen torde väl kolonierna för Storbritanniens del aldrig ha varit direkt inkomstbringande, sedan väl första perioden av grov utsugning var ett passerat stadium. Det var frihandeln och investeringarna i de av vita män koloniserade områdena i Nya världen, inte kolonialismen, som lade grunden till det stigande välståndet i Storbritannien under 1800-talets senare del."
Enligt Paul Johnsons "Moderna tider" bröt britterna mot sina egna frihandelsprinciper när man från 1923, och särskilt efter 1932," började stödja den indiska industrin. Vicekungen lord Curzon övertalade den parsiske bomullsmagnaten J. N. Tata att sätta upp en indisk järn- och stålindustri, som Storbritannien skyddade med tullmurar. Det fick till följd att Indien 1945 hade kommit upp i en produktion av 1,15 miljoner ton om året, och indiska producenter hade praktiskt taget monopol på marknaden. I bomulls- och juteindustrin var förhållandena också gynnsamma. Även där skaffade indierna själva det nödvändiga kapitalet, medan britterna lämnade tullskyddet. När Indien blev självständigt hade det ett betydande eget näringsliv: inhemska företag stod för 83 procent av bankverksamheten, 60 procent av export-import och 60 procent av konsumtionsvarorna./-/ Sedan Indien och Pakistan blivit självständiga fortsatte de att bedriva en ultraprotektionistisk politik med tullskyddsnivåer på 313 respektive 271 procent. Det är en av orsakerna till att levnadsstandarden i dessa länder har stigit så mycket långsammare än i Östasiens marknadsekonomier."
Fransmännen och holländarna var de som envisats vägrade att göra några eftergifter för nationalisterna krav på självständighet och där fick kommunisterna en starkare ställning än i Indien. I Indokina fick kommunisterna hela makten efter först Frankrikes nederlag 1954 och USA:s 1975. I Nederländska Ostindien (Indonesien) krossades det mycket starka kommunistpartiet vid Suhartos kupp 1965.
Sedan USA "förlorat" Kina till kommunisterna 1949 beslöt man att försöka "rulla tillbaka" dessa sedan Nordkorea anfallit Sydkorea. Genom ett anfall på den norra kommunistiska delen och ett återförenande av de båda halvorna under västlig ledning trodde man sig ha åstadkommit detta. Då ingrep Kina vars gräns man närmade sig, i kriget och såg till att kriget blev oavgjort. När kriget var slut tre år senare hade USA förlorat 34 000 man i stupade.
I Vietnam gällde det att stoppa kommunismen vid Sydvietnams norra gräns. Det misslyckades man med totalt och 1975 kunde kommunisterna återförena Vietnam. USA förlorade 58 000 man i detta meningslösa krig.
Den 11 september 2001 startade ett nytt krig denna gång mot islamismen. När det gällde Afghanistan och kriget där hade man världssamfundet med sig. Detta gäller inte det 2003 startade kriget mot Irak där islamismen inte var så stark under Saddams tid men som stärktes genom USA:s ockupation. Hittills har mer än 4000 amerikanska soldater stupat i Irak.
De senaste koloniala äventyren i Afghanistan och Irak liknar de när man bekämpade kommunismen i Vietnam. I Irak gäller det i första hand att kontrollera oljan. Kanske kommer islamismen att ändra karaktär i lika hög grad som kommunismen har gjort de senaste 50 åren. Nu tillhör både Kina och Vietnam tigerekonomierna.
Afrika drabbades först av slavhandeln och sedan från 1870 av kolonialismen. Om kontinenten hade lyckats bättre utan kolonialismen, därom tvistar de lärde,. men om man utgår hur man lyckats efter självständigheten visar det på att man inte hade lyckats bättre med självständiga stater. Utvecklingen har stått stilla eller t.o.m. gått tillbaka i en del stater i Afrika.
Om utvecklingen i Indien och Burma har jag behandlat detta i artikeln "Om Indien och Burma". Indien gjorde misstaget att inte sänka de höga tullarna. Därför stagnerade ekonomin fram till de ekonomiska reformerna år 1992 då den ekonomiska utvecklingen tog fart fram till dagens tigerekonomi. För Burma var koloniseringen helt av ondo.
Yngve Karlsson, 72 år och evig student.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
