KULTUR & NÖJE
Artikel av Marcus Olsson publicerad 4 jan 2001 kl. 17.33:

Om att pinka med filmstjärnor

Som en bingolott i krysset satt den, eller kanske som en dubbel chokladbit i fickan... Tja, vad säger man egentligen när man har extremt flyt.


Vår examensfilm "Stora & små Mirakel" från Dramatiska Institutet hade blivit oscarsnominerad i klassen Best short-live fiction. Lite paff och väldigt glad går man omkring undrar vad man ska göra nu? Ska man göra en Bergman och försöka vara svår och otillgänglig, eller ska man... TA FÖR SIG SÅ MYCKET MAN KAN? Efter moget genomtänkande beslöt jag mig för det andra alternativet.

Så tre veckor innan själva Oscarsgalan far jag över för att lämpligt nog börja med "Lunch of the Nominees". Beverly Hilton, mitt i stadsdelen Beverly Hills, var platsen, och hur hittar man dit då?

- You can't miss it, det ligger en golfbana bredvid. Öh, okej. Ryktet säger att Ronald Reagan brukar stå där och slå bollar med en kulsprutebeväpnad livvakt bredvid sig. Tydligen är det det enda han kommer ihåg nuförtiden. Rörelsen, att slå.

Men det skiter jag i för nu ska jag luncha med kändisarna. Fördrink, tack så mycket. Oj, en dvärg, nej, det är ju den lille från "Sjätte Sinnet". Vad sa han? "Self-destabilization, anti-anamorph". Wow, han kan ord!

Och där är ju Lasse, tjena... Ja, nej kanske en annan gång dårå. Se på fan, Tom Cruise ser exakt likadan ut som i filmerna. Till bords, men varför ska jag sitta så långt bort, dom här typerna är väl inga nominerade typer, eller? Jo, fan... jaha, så du är nominerad för fjärde gången, hm, good for you. Scenografi sa du, och tidigare... jaha, gjorde första Alien... well, själv har jag gjort en liten film in Sviiden. No, it's not cold there, we have Golfströmmen you see. Not cold at all. Rap, dags att pinka. John Irving, tjena! Nå? Whazzup? Nehe. Ja, jag pinkade längst i alla fall.

Så var den lunchen till ända och man går förbi limousinerna in i parkeringshuset, hämtar sin lilla hyr-Subaru, betalar de sura tio dollarna till mexikanen i boxen (plus två dollar i dricks) och kör tillbaka till den lilla ettan jag våldgästar för att överleva i detta kommersialismens Mekka.

Vad gör man nu då? Två veckor till galan, en vecka till vännerna kommer, och ingenting är gratis. The Academy Awards-society bjuder inte på ett nickel utöver entrébiljetten till själva galan. De är vana vid att de nominerade filmbolagen är stenrika och inte behöver något ekonomiskt stöd. Den film jag har regisserat ägs av en skola i Stockholm som inte kan försvara att pengar skulle läggas på en limousin åt en före detta elev som vill verka
"normal" i Hollywood. Snåljåpar! Sossar!

Knackar på hos Warner Studios och tänker att hos dem kan man väl få knata runt och glo lite. Man är ju ändå en "Nominee". Vakten glor på mig, det australiska paret som ville göra detsamma glor också på mig. But, säger jag på sämre och sämre engelska, but... Till slut får jag prata i en telefon med någon mr Incharge som ber mig snällt och hjärtfullt att dra dit pepparn växer, eller åtminstone därifrån. Så går man då runt på ställen där man får lov att vara, shoppingmalls, diners, biografer. Kort sagt ställen där man har en chans att betala för sig. Betala betala betala. Dollarna sprutar ur fickorna på en. Tjoho!

Äntligen dyker så vännerna upp. In på hotell tar vi. Wow, mitt på Sunset Strip, till det priset? Jaha. De håller på att renovera, det är därför. Men detta är ingen renovering. Detta är ett bygge. Hola! Muchas buildingworkers. Tack. Väck oss tidigt. Poolen kommer bli jättefin - om ett år. Stora hål i väggarna, men rummen är fina åtminstone, puh! Nu kan vi väl åka till Universal Studios, betala 40 dollar och gå runt i värmen och försöka inse nödvändigheten av det enorma eldbygge de har byggt till filmen "Eldstorms" ära (?). Eller varför inte njuta av vattenplasket som attraktionen "Waterworld" lyckas få till. Efter detta tar vi och går på shoppingmall, och sedan besöker vi en diner.

Fast vad hade jag egentligen väntat mig av LA? Att få trevliga amerikanska vänner som gillar Hassan-humor? Eller att diner-servitrisen skulle stanna upp och fråga om jag ville ha kaviar på knäckebrödet? Eller att det skulle vara som i forna Öst-Europa där man kallade valutorna för KalleAnka-pengar? Nej, USA är 'pengar', ta mig tusan hela tiden, och enda sättet att kanske sluta tänka på dem är att ha ett överflöd av dem.

Som tur är, det är snart över. Det är dagen för Galan med stort G, och min före detta lärare övertalar mig till att ta med MFF i tacktalet. Jag själv kan inte äta, och Pia, manusförfattarinnan, som ska med upp på podiet vill bara sova. Kort sagt, vi har blivit galna.

Oscar. Wow, sitta i en två timmar lång bilkö bestående av bara limousiner. Komma fram. Röda mattan. Please hurry up!
Aldrig i livet. Jag och Pia sniiiglar oss fram som om det var vi som var galans main-event. Konstigt nog är det ingen som vill intervjua oss. Råkar gå in i en liten flicka och hajar till. Dig känner ju jag! Winona, kommer du ihåg... visst fan. Cameron, Steven, Morgan, Denzel, Clint, jag känner er alla, men ni bara ignorerar mig. In på dass, kanske pinka lite i kors... va? Bås? Skit. Får en dörr uppsmälld i ryggen. Det är Arnold! Äntligen en pratstund med de Stora. "Äck-skjo-use mii" säger han och går. Hm, alltid något. Jaja, snart ska jag ändå upp på podiet och då... Va?! Men jag skulle ju vinna, eller... Jaha. De söta amerikanskorna som fick min Oscar står och slösnackar med Warren Beatty. Aha, det är så det funkar... Excuse me, can I hold "him" for a second. Pia, nu sticker vi! Well, he, next time.

Limousinen, hur hittar man den igen? Inte det, nä. De nominerade tyskarna från samma kategori tar med mig och Pia till Wim Wenders Buena-vista-party. Hm, kul, en massa cubaner, Boris Becker och vi. Dansa salsa, tja kanske en annan gång.

Heltäckningsmattorna är blommiga, det är lågt i tak och jag bara väntar på att gå in ett blodigt tvillingpar som ska säga "Redrum" till mig. Den tyska kanalen RTF gör en intervju med Wim Wenders, och jag undrar hur man kommer ur den här surrealistiska mardrömmen. Pia verkar tänka detsamma. Vi smyger ut, kastar oss i en taxi hem till hotellet där de andra redan sitter möra och pimplar wisky och berättar liknande historier. En till mig med. Tack!