Dagens skrivtips: Krisen i förlossningsvården | Eurovision Song Contest i Malmö | Diskriminerande reklam Börja här!
Artikel
av Lennart Lundwall
publicerad 5 aug 2012 kl. 06.00:
Foto: flickr/austinevan (BY CC 2.0)
Om armhålan
Vid släktkalasen, besökta av kanske 35-40 personer, förekom inga andra utdunstningar än av parfymfabrikanterna godkända. Kanske konjak och renat var dåtidens effektiva deodorant?
Ett så oerhört fult, nästan motbjudande ord om ett bedövande vackert linjespel, en härlig treenighet: Axellinjen - armens insida - bröstets rundning. Den allra bullrigaste man viker ner sig inför denna mjuka kvinnlighet, en skönhetsupplevelse. Jag funderar på varför euforin uteblir när jag betraktar en lättklädd man. Jag kanske inte skulle göra mig som stolt prajdare på regnbågsfestivalen. Jag är nog alltför nöjd och stolt över mina teorier om kvinnan och det evigt kvinnliga.
Visst minns några av oss mjölkerskans stickande vassa utdunstningar under arbetet i ett moln av flugor. Eller fabrikslavinnans svettiga kamp för att rädda ackordet... Lukter som laddat ordet "armhåla" negativt.
Alla mina mostrar med matoset dolt bakom en skvätt 4711 Kölnerwasser, de luktade aldrig svett och morbrödernas transpirerade möjligen i smyg bakom sitt Old Spice rakvatten. Deras snyggt kammade brylcremefrisyrer spred en mycket flyktig doft. I den mån de hade något hår att kamma. The Flintstones gick på TV och morfars flint lyste som fullmånen.
Mina mostrar och morbröder förekom i ett antal av tolv exemplar, ingifta sådana givetvis i ungefär samma antal. Summa någonstans kring 24 alltså. Vid släktkalasen, besökta av kanske 35-40 personer, förekom inga andra utdunstningar än av parfymfabrikanterna godkända. Deodoranten var väl inte brett folklig och vanlig förrän en bit in i 1960-talet men jag kan inte minnas någon svettlukt i morfars hus på Holmbodavägen, där kalasen oftast ägde rum. En liten doft av renat och konjak kunde ibland urskiljas. Några morbröder försvann bakom en dörr och där skrattades och röktes och kluckade och så kom dom tillbaka ut, mycket gladare, i sina söndagskostymer.
Alla dessa mostrar, rejält utrustade av sin skapare med generöst tilltagna tuttar och gigantiska rumpor, rejäla urkvinnor var dom. De födde kusiner på löpande band så kusinträffarna blev så småningom rätt stora evenemang. Som ägt rum kring den lilla stugan vid Sollentuna kyrka, där de alla växt upp. Stugan rymmer inte alla kusinerna på en gång så partytält blev lösningen.
När jag blivit medveten om kvinnans roll i manssamhället var mostrarna i sin tidiga medelålder. Några av dem var helt magnifika i ärmlös klänning. En beundrare av det evigt kvinnliga fick så han teg och nästan svimmade, kan man säga utan överdrifter.
Men att plötsligt möta den helt unga kvinnan, hon med de ofördärvat rena linjerna, hon med former som slog ut mostrarnas mogenhet och slog beundrarna med häpnad... Det var något att tacka makterna för.
Att veta att hon väntade just på mig där jag puttrade i min lilla VW -56 från Karlskoga varje lördagsmorgon till Stockholm med lumparkompisarna och vidare mot Härnösand, paradisisk ort i tacksamt minne bevarad. Men så blev hon ganska omgående enleverad av den lille soldaten. Och anmodad att bli stockholmska, med alla former och linjer. Vissa av dem hade börjat svälla enligt kärlekslivets normala mönster.
Och hennes armhålor lämnar fortfarande inget övrigt att önska.
Lennart Lundwall, Gammal men inte äldst
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
