Skriv idag om: Ulf Kristersson och jobbkraven | Norges rätt dela ut Nobelpris | SJ-sträckan Göteborg-Malmö Börja här!
Artikel
av Ulla Sarja
publicerad 17 mar 2010 kl. 10.13:
Okunnighet om autism och Asperger förödande
Minst 60 procent av dem som sitter i fängelse har ett neuropsykiatrisk funktionshinder. Redan som små blev de klassade som värstingar som ingen orkade med. Hade någon känt igen problemen och satt in åtgärder hade mycket varit vunnet.
Aspergers syndrom innebär att en individs hjärna fungerar på ett annorlunda sätt jämfört med en person som inte har Aspergers syndrom. Aspergers syndrom klassas inte som sjukdom utan som ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Detta betyder att man inte ska försöka behandla en person med Aspergers syndrom med psykodynamiska metoder där man i terapisyfte försöker komma åt till exempel omedvetna minnen och andra händelser som personen kanske har förträngt. Detta kan till och med vara skadligt för dessa individer. I stället ska man flytta fokus från terapi till pedagogik. Det finns en speciell, strukturerad pedagogik som används när man har att göra med dessa personer. Metoden heter TEACCH och kommer ursprungligen från Division TEACCH, University of North Carolina i USA. TEACCH är ett pedagogiskt arbetssätt anpassat för personer med autism eller Aspergers syndrom. Samma pedagogik används även för personer med andra neuropsykiatriska funktionshinder som till exempel ADHD/ADD och Tourettes syndrom.
Man utgår från det visuella och vill då att en uppgift som ska utföras tydliggör följande:
- Vad ska jag göra - Hur ska jag göra - När är jag färdig - Vad ska jag göra sedan
Som visuella hjälpmedel använder man till exempel Pictogram, bilder eller olika föremål. Man bygger helt enkelt ett schema, antingen helt med bilder eller med bilder och text. Med hjälp av dessa bilder kan man strukturera dagen, veckan eller den just för tillfället aktuella uppgiften som, till exempel, kan handla om att läsa en berättelse och göra de efterföljande uppgifterna. Att ha ett konkret bildschema i handen innan man till exempel åker på en utflykt gör att personen känner sig tryggare och att man undviker många utbrott.
Det förvånar mig att det fortfarande finns så mycket okunskap vad gäller området autism och Aspergers syndrom. Detta kan man lätt se om man besöker en vanlig skola. I varje skola finns det några barn som har diagnosen autism eller Aspergers syndrom. Men vad gör skolan för dessa barn? Mycket ofta ingenting.
Även om man skulle tro att denna problematik tas upp på lärarutbildningen verkar sanningen vara en annan. De flesta lärare har inte några som helst kunskaper om neuropsykologiska funktionshinder. Samma gäller personal på BVC. Även många psykologer som arbetar på BVC och inom skolan är nästan helt okunniga om problematiken. Och om så är fallet är det fritt för var och en att spekulera kring "hur det egentligen står till med förståelsen". En psykolog som har den gamla traditionella freudianska utbildningen utgår naturligtvis ifrån att felet ligger hos familjen och där är mamman oftast den som är huvudanklagad. Gamla teorier om "kylskåpsmödrar" grävs fram och familjen tvingas utstå ett och annat. De kan till exempel få höra att barnet är ouppfostrad, outvecklad, språkligt försenat, eller annat. Om föräldrarna har hört detta redan på BVC, vad tror ni händer när dessa "ouppfostrade, outvecklade" barn till en "asocial" familj börjar skolan? I bästa fall kopplas specialpedagogen och skolpsykologen in men frågan är om detta är till någon nytta. Eftersom dessa ofta saknar kunskaper fortsätter de på samma linje som BVC; detta barn har inte fått lära sig vanor, har inte tagits om hand och föräldrarna är totalt inkapabla att uppfostra sina barn.
Det krävs en oerhört stark förälder, en förälder som dessutom har kunskap, för att orka bråka med alla dessa instanser för att få en diagnos om sitt barn. För om barnet får en diagnos kan man göra något. Detta förutsätter naturligtvis att skolan har en vilja att skaffa kunskap att ta hand om detta. Och sanningen verkar vara, att fortfarande i dag är motviljan till att utreda stor. Detta handlar naturligtvis om pengar, åtminstone delvis. Dessa barn behöver ju en speciell form av pedagogik: tydliggörande pedagogik som till exempel TEACCH. Och för att kunna använda TEACCH måste skolan bekosta en utbildning för sina specialpedagoger, kanske även flera utbildningar; de måste ju först förstå vad själva funktionshindret innebär innan de kan tillämpa metoden. Allra först måste de förstå att de inte förstår.
Men om man nu gjorde detta, vidareutbildade lärarna och annan personal, skulle man faktisk spara mycket pengar på lång sikt. Det är ett faktum att minst 60 procent av dem som sitter i landets fängelser har ett neuropsykiatrisk funktionshinder av någon typ. Varför sitter de där de sitter? Jo, de sitter där eftersom de blev klassade som värstingar, socialt missanpassade, stökiga barn/ungdomar som man inte orkade med. Och det enda som kanske var fel var att de hade ADHD, AS eller bara dyslexi. Men det förstod ingen. Hade man satt in åtgärder i tid skulle man kanske kunnat ändra livsbanan för åtminstone en del av dessa individer.
Metoden är ju ändå ganska lätt och handlar bara om hjälpmedel, struktur och tydliggörande, att göra saker begripliga. Barnet, och även den vuxne, ska veta vad han ska göra, hur han ska göra det, när han är färdig med uppgiften och vad händer sedan. För den dyslektiske kan en inläst bok vara det enda som behövs.
Med dessa enkla knep kan man få vardagen att fungera på ett tillfredställande sätt för dessa barn. Men att denna hjälp ska vara så svår att få! Det kostar ju pengar naturligtvis. Dessutom måste man erkänna sitt eget misslyckande; de gamla metoderna räckte ju inte. Är det inte tanken att skolan ska lära ut något och inte streta emot när det gäller nya metoder? Men naturligtvis är det lättare att skylla på föräldrarna och skicka hela familjen i terapi till den gamla vanliga psykologen som börjar gräva orsak till besväret i familjesituationen.
Så länge man gör så får man vara beredd att bygga nya institutioner, behandlingshem och fängelser. Ska det verkligen vara så svårt att förstå att det finns andra lösningar till problemen än de gamla vanliga? Hur länge måste vi läsa rapporter om självmord och onödiga våldsbrott, av vilka en del förmodligen kunde ha förhindrats om man hade velat se och åtgärda problemet i tid?
